fordringar bliva större ju mera bildning som fallit på individens lott. På den råa människan kan man icke göra samma anspråk på omdöme och urskillning, när frågan gäller rätt och orätt, som hos den uppfostrade.» En paus uppstod. Evert hade gärna velat fråga Jacobo vad som gjorde att han själv var ute så här mitt i natten. Efter att en stund hava övertänkt detta och i hopp att kunna sätta honom i förlägenhet om svar, sade han slutligen helt dristigt: »Ni själv, herr Lange, har gjort en nattlig promenad, och min kan ju vara lika oskyldig som er.» »Därpå tvivlar jag», svarade Jacobo med en egen skärpa i rösten, »och säkert skall ni medgiva det, när jag säger er, att min promenad uppkommit av er.» Lange tystnade och visslade på en marsch. Evert hade blivit alldeles förbryllad. Hade Lange följt honom? — Hade han varit närvarande vid arbetarnas sammankomst? Om så vore, huru var det då möjligt att han kunde tala med detta lugn, och icke säga Evert ett enda ord, vilket antydde därpå. Jacobo bröt tystnaden. »Orsaken varför jag sökte er så här sent var, att jag erhöll ett brev från brukspatron X— om den där ångmaskin som i morgon skall avsändas. Jag kom då på den tanken, att ni skall följa med för att deltaga i uppsättandet därav. Ni erhåller på detta sätt vana vid dylikt arbete och får lära er hur det går till. Klockan fyra i morgon bittida reser ni och återkommer om ett par veckor.» Dessa sista ord uttalades med ett eget befallande uttryck i rösten. »Men jag ...» »Ni skall säkert hålla mig räkning för det tillfälle jag ger er att fästa tankarna på något praktiskt nyttigt. Arbetet är den bästa avledare för våra sämre känslor. Ni är redan tjuguett år och bör därför med allvar tänka på den bana ni har framför er. Endast då leder ett yrke till lycka och oberoende, när vi med iver och sant intresse omfatta det.» Återstoden av vägen tillryggalades utan att ett ord växlades. När de framkommo till Åkersnäs, såg Jacobo på sitt ur och sade: »Ni har två timmar att göra er i ordning på. För i natt måste ni försaka vilan. Klockan fyra sker avresan.»