tade på vad vidare skulle komma. En stor del hade redan börjat övertänka att de möjligen låtit råda sig till det, som var oklokt. Åsynen av Jacobo, som alltid varit god och rättrådig emot dem, framkallade hos dem, som helt och hållet låtit förleda sig, något liknande ånger. Lange frågade de församlade arbetarna om de hade att anklaga honom för någon orättvisa eller om han i något avseende såsom husbonde brutit emot dem. Dessa frågor besvarades med ett allmänt erkännande att de icke ägde något att anmärka emot honom. De enda, som däruti icke instämde, voro Erik och Jönsson. De iakttogo tystnad. »Nå väl, om jag i allo uppfyllt mina plikter emot eder, så haven I ingenting att förebrå mig, och likväl haven I förklarat er icke vilja arbeta på mitt faktori. Orsaken I uppgiven är, att jag såsom arbetare antagit en olycklig, övergiven och utblottad yngling, vars ställning i livet är i högsta grad beklagansvärd. Jag är fullt förvissad, att en var av eder, som i likhet med Bengt, träffat Ivar döende av hunger och ett rov för förtvivlan, skulle ha handlat som han. Det vill säga sökt skaffa gossen arbete. I haven velat tvinga mig att kasta ut den stackarn på landsvägen, därför att han varit inblandad i en ohygglig rättegång. I haven därvid icke givit er tid att undersöka om Ivar var en till sina seder och sin karaktär bra eller dålig människa. Jag har en gång sagt åt honom: 'Så länge du uppför dig redligt och hederligt, skall du få stanna hos mig.’ Detta mitt löfte skall jag även hålla. Vad som förvånat och smärtat mig är, att mina arbetare, efter att i så många år varit hos mig, visat så litet förtroende till en husbonde, som aldrig förverkat det. Som icke någon frid eller endräkt kan finnas där, varest förtroendet upphört, måste jag nu förklara eder mitt beslut att stänga fabriken, till dess jag hunnit skaffa mig nytt folk. I går villen I icke hava mig till er husbonde, därför att jag utövat en handling av barmhärtighet, i dag är det jag, som icke kan hava eder till arbetare. I haven låtit uppvigla er emot mig, och jag skall aldrig mer kunna hysa tro på eder. Vi äro således skilda.» Jacobo ämnade avlägsna sig. En gravlik tystnad härskade under några sekunder ibland de församlade arbetarna ; men vid Langes rörelse utropade flera ibland arbetarna : »Patron, vi hava i flera år varit vid verkstaden, och