tals människor genom flit och arbetsamhet hade sin utkomst. Då Kurt red in på gården till Sturesjö och möttes av de förfallna byggnaderna, smålog han föraktligt, mumlande : »Åkersnäs har fliten och industrien byggt upp. Sturesjö har yppigheten och lättjan förstört. Det givs blott en storhet, varför man kan knäböja, och det är arbetets. Genom detta skall det här ugglenästet omskapas till en plats för liv och verksamhet. Men i vems händer överlämnas det sedan? I en kvinnas, som ingenting annat begriper av livet än att hava roligt.» ♦ Under det Kurt gjorde dessa betraktelser över livet hade Bengt och Ivar trätt in till mor Inga, som höll på att sätta fram aftonvarden. »Herren välsigne dig, käraste barn», utropade mor Inga emot Ivar. »Du kan icke tro vad en utstått för hjärte-ångest de här dagarna. Jag riktigt tyckte att det var tomt efter dig, under den tid du stannat hos patron. Nå, nu är allt gott och väl igen förstås.» Gumman klappade Ivar hjärtligt. »Ni är nog för god emot mig, mor Inga», sade Ivar, »och se det tror jag, att om Gud icke visste att jag är fri från all del i Gretas död, skulle han aldrig låtit mig komma i så goda händer som edra och patrons. Ack, mor Inga, det har varit en svår tid denna; för se det känns så tungt att bliva ansedd för en utböling, som gjort det ont är. Den här prövningen har lärt mig vad jag är Gud, Bengt, eder och patron skyldig.» »Tala icke om det nu, utan låt oss läsa ett Herrens ord och så äta vår kväll; sedan kan nog Bengt bestå en sång att fröjda oss med. Du skall alltid lägga det på sinne, Ivar, att en varken har rätt till mat eller glädje förr än en böjt sitt hjärta inför Gud.» Under måltiden måste Bengt göra reda för hur allt avlupit på fabriken. »Nå, Gud vare lov att det är ordning igen», sade mor Inga med en andäktig suck. »Vad det anbelangar, så tror jag att det icke ännu är så alldeles helt, som det varit. Det finnes flera av arbetarna, som fått dumma funderingar i huvudet. Så