menerande stannade vid ljudet av Bengts stämma. Naturligt och med liv återgav han de målande orden. När sången tystnade, sade en av damerna, en ung och högväxt flicka: »Jag måste tacka sångaren.» Hon skyndade före de andra. »Tack för sången», sade hon vänligt. »Ack, sjung om den än en gång.» »Å herrskapet på Kungsborg!» utropade mor Inga och reste sig hastigt. »Bliv stilla, mor», sade Stephana och nickade åt gumman. Ivar hade rusat upp med sådan fart att han nära nog fallit omkull igen. »Nå, Bengt, vill du icke sjunga om din sång?» frågade Jacobo. »Det går allt för sig, patron.» Och Bengt sjöng än en gång smedens visa. Ivar blev stående som förstenad. Hans ögon hade fallit på Olga och han stirrade på henne, liksom hon varit ett vidunder. Olga åter hoppade lätt som en liten elva omkring i gräset och plockade blommor. Huru Olga nu hoppade, kom hon Ivar allt närmare. När hon slutligen var honom helt nära, såg hon upp. Ivar drog sig åt sidan och gjorde en bugning. Ett ögonblick blickade Olga på honom, varefter hon med en rysning sprang bort till systern, ropande: »Constance, Constance, gossen som mördat gumman är här, så rädd jag är.» Olga hade kastat armarna om systern och tryckte sig hårt intill henne. »Vad fattas dig, min lilla Olga?» frågade Constance och klappade flickan. »Ser du gossen där, han, som mördat gumman», Olga kastade åter en blick på Ivar, därpå släppte hon Constance och började springa sin väg. Olgas flykt föranledde de andra att efter några vänliga ord till mor Inga, Bengt och Ivar genast återvända till Kungsborg. Ivar stod stödd emot ett träd. Då de främmande voro borta, strök han med handen över pannan och vände sig tvärt till Bengt. Det sorgbundna och vekligt drömmande, som vanligtvis låg i hans ansikte, var försvunnet. Ett drag av trots och energi återspeglades där. Han sade till Bengt: