Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra gången. Hurudan er dom än må utfalla, skall jag
alltid förbliva eder
tillgivne
Jacobo Lange
*
Följande morgon, under det vagnen med greve
Romar-hjärta och Evert rullade bort och allt mer avlägsnade sig
ifrån Kungsborg, satt Constance innesluten i sitt rum och
studerade Jacobos brev.
Liljeskyar och purpurflammor skiftade på hennes kinder
under läsningen. När hon slutat, satt hon en lång stund
orörlig och blickade på brevet. Hon tryckte handen hårt
emot hjärtat.
»Det är således icke en villa, utan en sanning att denne
man, så höjd över alla andra, äiskar mig», viskade hon.
Åter genomläste hon brevet. »Huru säger han mig det?»
återtog hon i tankarna, sedan hon för andra gången slutat
läsningen. »Jo, med ett lugn och ett allvar, som på en gång
förskräcker och hänför mig!» Hon sammanknäppte
händerna och lutade huvudet emot dem. På det
glädjestrålande ansiktet syntes att hon tackade Gud. Endast några
ögonblick blev hon så, därefter sprang hon upp och satte
sig ned för att besvara brevet. Det lydde sålunda:
Mången gång har jag drömt mig det ögonblick, då den
man jag skulle älska, förklarade mig sin kärlek. — Jag
tänkte mig denna förklaring varm, glödande och excentrisk.
Ett eko av mitt eget inre. Hänförande just genom sin
överdrift, oemotståndlig genom sin styrka och passion.
Detta, herr Lange, var min föreställning om den mans
känslor jag skulle älska. — Och nu? Ni har förstört min
sköna roman, rivit sönder den blad för blad och ur mitt
minne nästan utplånat vad som stod skrivit i den.
En nyckfull och excentrisk flicka, fördes jag av slumpen
till detta dystra Kungsborg, där den olyckliga Gunillas ande
går omkring och spökar. — På denna hemska plats, där
frid-lösa andar dväljas, borde man vara fullkomligt säker för
kärleken. — Har jag ej rätt? Jag inbillade mig det; men
jag bedrog mig. Ni och jag sammanträffade. Jag kände
redan vid första anblicken att jag borde avsky er. — Jag
blev er fiende, och var med detsamma — förlorad.
Ni vet att jag nu älskar er. — Jag har likväl aldrig sagt
det. Ni har läst dpi i min blick. — Nå väl: tro blicken!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:32:00 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mssaam/0109.html
