Constance tystnade, och Evert lutade sig tigande till- baka emot ryggstödet på sin stol. »För vinnandet av er aktning skulle jag kunna finna själva smedjan vara ett paradis», återtog han efter en lång paus. »Vet ni, baron, jag talade härom dagen vid en gosse, som arbetar på Åkersnäs. Han hade varken erhållit bildning eller någon slags intellektuell uppfostran. Han hade blott lärt att vörda Gud och älska arbetet, men jag lärde under mitt samtal med honom mera, än jag inhämtat under hela mitt liv. Han är er kamrat. Ni borde göra honom till er vän.» »Hans namn?» Evert kunde knappast uttala denna fråga, så upprörd var han. Det namn, Constance skulle komma att nämna, anade han; men det var som om han velat höra det uttalas av henne, för att äga rätt, att sedan av hela sitt hjärta avsky den, som bar det. »Han heter Ivar», sade Constance. Hon tilläde med en nästan vänlig blick på Evert: »Tillägna er hans kärlek för arbetet, och ni skall en dag stå högt i min och andras aktning.» Hade Constance kunnat kasta en blick in i Everts hjärta, skulle hon bävat för verkan av sina ord. Stackars Ivar, det beröm hon nu gav dig, förskaffade dig en hätsk och oförsonlig fiende för hela livet! Constance hade, utan att veta det, med sina lovord om Lange och Ivar, till mognad utvecklat ett hat, som hittills legat och grott i Everts hjärta. Alldeles oförmögen att bliva herre över sina vilda och häftiga känslor, reste han sig hastigt och gick fram till fönstret, där han blickade ut i mörkret med tankar lika mörka som oktobernatten. »Ah, om jag levde den dag, då jag kunde krossa dessa båda», tänkte Evert. »Denne Ivar, som man vågar föredraga framför mig, vars arbete omtalas och prisas, vad är väl han? Jo, en usel barnhusunge, en tjuv och rånare, som man av barmhärtighet upptagit och fördrager ibland sig. Av honom, denne usling, ber hon att jag skall taga exempel och lärdomar. Ah, stolta Constance, du sade att emellan mig och Lange icke kunde uppstå någon jämförelse, emedan jag kunde förlora därpå. Vänta, vänta, den tid skall komma, då han torde förlora därvid!» *