»Det kan ju vara alldeles likgiltigt. Nog av, jag vet det.» »Har Jacobo kunnat...?» »Vara så uppriktig, vill du säga», inföll Constance. »Nej, min bästa Stephana, herr Lange har ingenting sagt; och för övrigt äro han och jag icke nog nära bekanta, att han skulle kunna giva mig förtroende av sina tycken och känslor, eller jag vilja emottaga ett dylikt av honom.» Constances ton var kall och stolt. Stephana smålog. »Jag är icke din förtrogna och har icke någon rätt eller några anspråk på din uppriktighet; men jag undrar storligen, om du nu talar sanning, med avseende på dig och Lange.» »Vad menar du?» Constance fäste en stolt blick på grevinnan. »Jag menar, att antingen är du en mycket obetänksam och kokett flicka, eller ock måste emellan dig och Jacobo finnas ett ömsesidigt tycke. Eljest vore ditt uppförande emot honom oförklarligt.» »Du hade således trott att han och jag...» »Älskade varandra? Ja!» »Och du har tegat!» utropade Constance. »Du har kunnat åse, huru han övergav Helfrid, invigde henne åt ett helt liv av ändlösa kval, och du har icke gått fram till honom och sagt...» Constance var så häftigt upprörd att hon icke kunde fortsätta. »Vad?» frågade Stephana. »Att han handlade uselt, nedrigt, avskyvärt.» »Constance, hejda dig och tala då för Guds skull lugnt! Jacobo är ju fullkomligt fri, med full rätt att älska vem han vill; även om valet i mina ögon förefaller mindre lyckligt för honom själv. »Är han fri, då han är fäst vid Helfrid? Eller vill du driva din partiskhet så långt, att du förnekar sanningen av Helfrids tycke? Hon är en alltför stolt flicka att älska en man, som icke älskar henne.» »Jag ingår icke i förklaringar över ett ämne, som jag icke är berättigad att yttra mig över; men jag kan med min egen heder gå i borgen för att Jacobo är fri.» »Jag begär icke denna borgen, emedan hela saken är mig fullkomligt likgiltig. Jag hade likväl väntat mig av min förmyndares hustru, att hon icke så låtit leda sig av sin vänskap för Lange, att rätt och sanning fått vika. Du,