finningarna. Jo, jo men, den där herrn är något till karl, må du tro. Det är en arbetare, som heter duga. Tag därför fram ditt bästa öl och se till att vi kunna giva vår hedersamma gäst en duktig kvällsvard. Du ska veta, min rara gumma, att jag är liksom litet stolt över den här herrn.» Bengt gnuggade händerna av förnöjelse. Kerstin neg så vackert för den unga herrn, som tog henne i handen, klappade barnet hon hade på armen och kysste den lilla treåringen, som stod och gapade på sällskapet, helt förbluffad över fars beteende. När Bengt och Ivar åter sutto allena, medan unga mor höll på att ordna kvällsvarden, sade Ivar leende: »Men hur var det möjligt att ni icke genast kände igen mig, Bengt?» »När jag först fick se honom, tyckte jag att de där öppna och trohjärtade ögonen voro mig välbekanta, men det var också allt, för si verkmästarn har ju vuxit upp till en hel karl, ifrån att vara en liten klen pojke, och så har ju skägget alldeles förändrat honom. Herre Gud, aldrig kunde jag tro, när jag tog avsked av den stackars gråtande Ivar i Göteborg, varifrån han skulle resa så långt, att när vi åter skulle råkas, han då skulle vara min förman och en riktigt ryktbar karl. En sådan glädje för mig.» »Skam hade det väl varit, om jag ej gjort heder åt er, Bengt, som upptog mig när jag var övergiven och nästan döende av svält. Aldrig skall jag glömma huru mycket gott jag njutit av er och mor Inga. Minnet därav har följt mig under dessa år, som i sin inneburit så många strider och lidanden; men vad betyder det. ’Den som av Gud fått god hälsa och ett par starka armar, är rik’, sade man mig en gång. Jag lade de orden på minnet, och jag har icke låtit mitt kapital ligga obegagnat.» Bengt och Ivar samtalade långt in på natten. Den förre omtalade, huru Gud välsignat hans arbete, så att han kunnat bygga på sin stuga och förvandla den till ett vackert boningshus. Han var nu en välbergad arbetare, gift med en smedsdotter, och ägde den stora tillfredsställelsen, att av alla sina kamrater och i hela socknen vara aktad såsom en klok och redbar karl. »När jag hör er, Bengt, känner jag djupt sanningen av dessa ord! 'Fliten bereder oss de dyrbaraste av alla förmåner: förnöjsamhet med oss själva och oberoende av