ne och Evert bestämdes att äga rum den därpå följande söndagen. Varken Stephana eller Herman underläto att giva Olga några varningar och söka avråda henne, men deras ord gjorde ej någon verkan. * Om aftonen regnade det. Åskan hade gått mycket häftigt på eftermiddagen. Det fula vädret gjorde att invånarna på Kungsborg voro församlade inom fyra väggar. Kurt hade icke varit synlig på hela dagen, så att broderns snart förestående förlovning med Olga var honom obekant. Stephana läste högt i ett nyss utkommet historiskt arbete, under det att Evert och greve Herman spelade bräde. Olga satt tillbakalutad i en pompadour, med blicken riktad på en tavla, som hängde mitt emot henne och föreställde Marius, sittande på Karthagos ruiner. Constance sydde ovanligt ivrigt på ett tapisseri. Friherrinnan D—, en släkting till greven, som just på förmiddagen ankommit for att dröja en tid på Kungsborg, roade sig med att klippa kortdockor. Fröken K—, hennes syster, broderade på ett halsband åt sin mops. Under det Stephana gjorde en paus, yttrade Herman: »Det är längesedan ingenjören från Åkersnäs var här. Få se om han kommer med Lange i dag. Jag skickade bud och bad dem fara över hit i afton.» »Nå, det var strax något roligt. Jag är just nyfiken att få se den där fabriksmänniskan, om vilken man över allt hör talas och vars arbeten finnas över hela Sverige», yttrade friherrinnan, en änka om sina 40 år, men med fördelaktigt utseende och en innerlig lust att slippa ifrån sitt änkestånd. Hon sade sig också vara endast två och trettio år, och talade gärna om huru olyckligt ett ensamt fruntimmer är, som icke äger något manligt stöd. »Den där ingenjören», återtog Evert, »känner onkel något om vad han varit förr, eller varifrån han härstammar?» Vid denna fråga vände Olga på huvudet och fäste ögonen på sin fästman. Han smålog emot henne, liksom till svar på hennes ögonkast. »Jag vet endast, att han börjat sin bana som arbetare och att han genom egna ansträngningar och flit, utan bistånd av någon annan, blivit vad han nu är. Mera behöver man icke heller veta för att högakta honom.» Eklund anmälde Jacobo och Ivar. De inträdde,, åtföljda