Efter förlovningen förflöto hela tvenne veckor titan att Ivar varit synlig på Kungsborg. Däremot hade Jacobo varit där oftare än vanligt, och under de samtal, som vid Langes besök uppstodo, hade Ivars namn rätt ofta blivit nämnt, och alltid med mycket beröm. Ifrån östan och västan hade man rest till Langes fabrik för att bese den unge verkmästarens järnhyvlingsmaskin. Nu talades mycket om en spannmålsmaskin, som han uppfunnit och för vilken han hoppades erhålla ett av lantbruksakademien utfäst tävlingspris. En afton, då mycket ordades om Ivar och hans ovanliga gåvor, satt Evert tyst och åhörde berömmet. Constance hade med mycken livlighet yttrat att en sådan ung man kunde utgöra en mors och makas stolthet, emedan han skapat hela sitt liv och sitt anseende genom arbete. Constance lät med detsamma undfalla sig några bittra sarkasmer över män, som genom rika giften söka komma till ett oberoende de icke själva kunna skapa sig. Det hade gnistrat till i Everts ögon vid dessa skarpa utfall. Samtalet hade därefter tagit en annan vändning. Evert närmade sig Constance, sägande med låg röst: »Ni är bra obetänksam, som oupphörligt retar mig. Tänk om jag på ett eller annat sätt plockade fjädrarna av den där aktningsvärde verkmästaren och bevisade att han är en komplett usling, vilken den beundrade herr Lange av egennyttiga intressen giver ut för en hederlig karl. Vad torde då bliva av dessa båda arbetets adelsmän, såsom ni härom dagen kallade dem?» »De förbliva alltid män dem man tvingas att högakta, även 0111 de gjort sig skyldiga till åtskilliga felsteg. Märk väl, det gives knappast någon förseelse som icke glömmes, förlåtes och utplånas genom arbete och en oklanderlig vandel. Ni kan således icke skada ingenjör Ivarson. Rent av löjligt är det, då ni talar om att kasta skugga på Lange ; han står så högt i den allmänna aktningen, att vad ni än diktade ihop om honom, skulle förbliva utan verkan. Det är icke sådana män, som han och Ivarson, vilka nås av förtalet.» »Om ej av förtalet, så av våra fördomar», svarade Evert, »detta torde framtiden komma att utvisa.» Constance erfor en riktig vämjelse för denne man, sammansatt av de mest föraktliga passioner. Några dagar efter den, då Evert och Constance växlat dessa ord, erhöll Ivar ett brev av följande innehåll: