Över arbetets värde, som i afton, då jag bevittnade detta uppträde, varsmål var att vanära en fattig, men utmärkt arbetare.» »Ni var således här?» »Jag skulle just inträda, då löjtnanten började sin harang.» »Och jag, som i min ångest beklagade att ni var frånvarande och icke kunde avbryta den oförskämde.» »Om jag det gjort hade Ivarsons sak varit bortskämd. Dessutom ville jag själv se huru han skulle uppföra sig; om han skulle äga detta moraliska mod, varförutan icke finnes något sant människovärde och som fordras för att tillstå sina olyckor och sin forna förnedring. Min aktning för honom berodde ju därpå.» »Vilken förfärlig kallblodighet. Ni kunde resonera även i ett ögonblick, som det passerade, då varje fiber i min själ darrade av ängslan och jag hade velat kalla in onkel Romarhjärta och alla, som ägde förmåga att bistå ingenjören. Herr Lange, när förståndet intagit en så härskande roll, som hos er, blir man slutligen utan hjärta.» »Vid min ålder måste känslan spela en underordnad roll, i synnerhet då man, som jag, åtskilliga gånger i sitt liv låtit den råda över förståndet. Vad åter min visade kallblodighet angår, så iakttog ni, med edra upprörda känslor, alldeles samma uppförande som jag, vilket bevisar, att ni insåg det Ivarson själv var den rätte att försvara sig.» »Jämför er icke med mig», utropade Constance. »Jag kunde icke gagna honom; men ni däremot ägde förmågan att göra det.» »En man av heder behöver icke någon annan försvarare inför en skurk, än sig själv. Kom ihåg, att i denna strid emellan X— och Ivarson gällde det icke allenast personerna utan idéerna. Det var en livsfråga som stod på spel. Det skulle nu bevisas om arbetet och den självskapade förtjänsten verkligen äga en så stor makt, att de förmådde utplåna även ett vanrykte. Det var seger eller nederlag för mina åsikter, det gällde i Ivarsons person.» »Herr Lange, jag skall aldrig kunna glömma denna likgiltighet för en människas väl eller ve, som ni nu visat», sade Constance med en icke obetydlig anstrykning av harm. »Och jag skall aldrig glömma att den vackraste seger jag sett förtjänsten skörda, vanns under ert tak», viskade Lange och lämnade sin plats.