Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
energiskt och beslutsamt uttryck, att han frågade sig själv,
om hon verkligen var samma Olga han utsett till sitt offer,
på vars lättrörda känslor han byggt så mycket. Efter dessa
betraktelser svarade han:
»Du måste sannerligen vara bra djupt fäst vid den där
människan, då du för hans skull förelägger mig dylika
villkor.»
»Han har en gång räddat mitt liv. — Jag åter, har varit
orsaken till hans kamraters avsky och illvilja emot
honom, och det är därför nu min plikt att försona det onda
jag gjort — att gälda honom min tacksamhetsskuld.»
»Ganska vackert! Men det där offret blir allt bra svårt
att giva honom del av», svarade Evert.
»Jag önskar att han aldrig må få någon aning därom.
Vad jag gör, sker endast för mitt eget medvetande. Nu,
Evert, väntar jag ditt svar.»
»Bästa Olga, jag har icke något att giva. Du har sagt:
’dessa äro mina villkor’, — nå väl, jag går in på dem.,
Evert fattade Olgas hand, tilläggande nästan ömt: »Men
varför tala till mig på detta språk. Skulle Olga, lika litet
som Constance förstå, att med en människa av mitt lynne
och karaktär är detta icke rätta sättet. — Varför icke hellre
vara mild och vänlig: Förstår icke Olga, att för den som i
likhet med mig förtäres av ett svårt och bittert själslidande
behövs ömhet och överseende. Tro mig, hos ett sinne,
sådant som mitt, uppväcker smärta ofta onda tankar; dessa
övergå lätt till handlingar, då den genom brist på
deltagande och av sårande ord uppdrives. — Du lovade att
bliva min goda ängel, som genom mildhet och godhet skulle
försona mig med mina sorger och uppväcka min bättre
människa. Nu...» Evert tystnade. Hans vackra drag
er-höllo en prägel av dysterhet, som, i förening med hans ord,
gjorde ett djupt intryck på den hjärtegoda och sant
finkänsliga Olga. Hon ångrade sin häftighet och sina hårda
ord.
»Förlåt, om jag varit sträng», sade hon och lade sin
hand på hans skuldra. »Jag hoppas att aldrig mer till dig
komma att tala dylika ord; men jag ansåg mig förfördelad,
och därav kom min häftighet. Nu Evert, skola vi aldrig
mera tala om den saken; vi ha ordat tillräckligt därom.»
Evert lade sin arm om Olgas liv och sade henne många
vackra ord.
När han en stund därefter red från Kungsborg
tänkte han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
