»Herr Lange, kan ni verkligen gilla denna moraliska maskerad?» frågade Constance. »Där den behövs, och, tyvärr, är detta stundligen. Jag anser i allmänhet för en svaghet att låta hela världen läsa i vårt inre. Huru många förstå hjärtats rikedom? Högst få. För dem, som icke begripa den, blir det ett profaneran-de av det heligaste vi äga, då vi lämna det till pris för deras blickar. Sorgen är i synnerhet något vi böra djupt och sorgfälligt begrava inom oss.» »Vad har ni erfarit av sorg?» sade Constance med låg röst. »Tror ni att jag varit fri från lidanden, därför att jag dolt dem bakom ett oåtkomligt lugn?» svarade Jacobo allvarligt. »Där kommer er syster», tilläde han, »se hur glad hon ser ut.» »Just denna glädje förefaller mig obegriplig.» »Därför att kärleken för er är en olöst gåta.» * Äntligen hade man kommit till dagen före bröllopet. Det var en ovanligt vacker och varm septembersöndag. Olga hade vägrat att följa de andra i kyrkan; hon förklarade på sitt egna, bestämda sätt, att hon den dagen ville fullkomligt rå om sig själv. Också hade man efter denna uttalade önskan lämnat henne i fred och begivit sig till Guds hus. Olga hade redan helt tidigt på morgonen rest över till Sturesjö, där hon bland betjäningen utdelade åtskilliga små skänker. Därefter hade hon farit omkring till sina skydds-lingar, vilka alla erhöllo något minne av henne. Sist stannade droskan vid Jannes mors stuga. När hon steg ur där, fick kusken tillsägelse att köra hem. I stället för att gå in i stugan gick hon fram till den ett stycke därifrån välbekanta busken. Olga satte sig där och lutade huvudet emot sina hopknäppta händer, vilka snart voro alldeles våta av tårar. Länge, länge förblev hon så, slutligen reste hon sig upp, kastade en varm och innerlig blick mot höjden samt tog vägen till stugan. Då hon lade handen på klinkan, viskade hon upprörd: »Om mitt hopp skulle bedraga mig. O, det vore bittert!» Nu öppnade hon dörren och trädde in. I stugan satt Ivar. »Jag har tillåtit mig en djärvhet, den fröken kanske skall få svårt att ursäkta», sade han. »Jag har nämligen väntat er här. Det förefaller mig, som om jag måste tala vid er, innan vi för alltid skiljas.»