som möjligt med återresan, vilket synes därav, att jag anlänt med det sista ångfartyget, som kom utifrån i år.» »Ni har varit länge borta?» »Ett år. Jag har rest genom England, Frankrike och Tyskland, för att taga reda på huru långt man i utlandet kommit med metallfabrikationen.» Olga och han pratade hela återstoden av aftonen. Evert infann sig litet före supén för att hämta sin hustru. Åsynen av Jacobo tycktes göra ett högst obehagligt intryck på honom; men icke dess mindre inbjöd han Lange att följande dag äta middag hos dem, något som Jacobo avslog. Lange skulle göra resan hem med Romarhjärtas. Vid avskedet från Stephana, sedan Axelhjelm gått, frågade grevinnan Jacobo, om ej Olga såg lycklig ut. »Lycklig? Nej, Stephana, det gör hon icke; men väl som om hon omsorgsfullt ville spela den rollen.» »Månne du nu är rättvis?» »Vad menar du?» »Din fördom emot Evert gör att du icke kan tänka dig möjligheten av att någon med honom skall kunna förbliva lycklig. Jag har varit här en hel månad, och under denna tid icke sett av honom annat än ömhet och vänlighet emot Olga. Det synes att han är verkligt fästad vid henne.» »Möjligt, jag vill icke bestrida det; men vad jag bestämt bestrider, är att hon känner sig lycklig.» »Och jag åter, om jag skulle anmärka något, så vore det att Olga föreföll kall emot Evert.» Jacobo svarade ingenting, utan bjöd Stephana handen till avsked, varefter han vandrade av till sitt logi. Det var en ovanligt klar och något kall novemberafton. Månen utströdde sitt silver över Birgers härliga stad. Lange kunde omöjligt motstå lusten att i stället för att taga vägen åt Nygatan, där han logerade, vika av ned till Skeppsbron och följa kajen åt. Han vandrade långsamt, stannade stund efter annan för att taga den vackra tavlan i skärskådande. Han hade kommit ända fram till Slussen, där han stod och blickade utåt Saltsjön. »Vad vill det här säga; jag tror vid min själ att det är Lange», sade en frisk och klar röst, och Jacobo erhöll ett slag på axeln. Han vände sig om, och Kurt Axelhjelm stod framför honom. De växlade ett kraftigt handslag och Lange sade: »Nå, det var ett roligt sammanträffande; men vad gör du egentligen här. Jag trodde att vi skulle träffas på