och lät den svala vinden fläkta omkring sina tinningar. Månens strålar föllo på ett ansikte av ovanlig skönhet, ehuru det nu var förvridet av våldsamma lidelser. »Ett uselt och eländigt liv, detta», mumlade han och såg dystert ned i djupet. »I afton har jag spelat bort en hel del av min förmögenhet. Jag undrar just hur länge min levnads farkost skall hålla sig uppe. Fördömt att jag skulle tappa, att...» »Du alltid skall bli samma eländiga usling», svarade en röst bakom honom; och han kände sig fattad av ett par starka armar. »Gjorde jag rätt, så vräkte jag dig i strömmen», sade han, som höll honom i sin famn. »Därmed förekom jag att se dig ännu mer förnedrad än du redan är.» Den, som hade fattat om Evert, lyfte honom, liksom han ämnat slunga den vackra herrn över barriären ned i det brusande vattnet, men han höll honom blott en stund så, därefter ställde han honom något häftigt tillbaka ned på trottoaren. »Kurt?» utropade den unge mannen, då han åter stod på benen. »Ja, Kurt, som nu riktigt känner dig, som vet att hans bror är en spelare, som på ett tärningkast sätter sin hustrus förmögenhet, och som nästa gång skall spela bort sin heder, ifall han hade någon kvar. Du har blivit, vad varje lätting blir, en slav under de mest fönedrande laster.» »Du är väl icke min förmyndare», sade Evert och tryckte hatten djupare ned på huvudet. »Jo, jag är din förmyndare, då det gäller det namn vi båda bära.» Evert gjorde en rörelse, liksom för att avlägsna sig; men Kurt fattade tag om hans skuldra. »Nej, icke ur fläcken, förrän jag sagt dig, vad ett förnyande av vad jag sett i afton kan hava till följd. Då jag såg dig vid spelbordet, med ett ansikte, som återgav alla vinningslystnadens usla begär, tyckte jag mig se hela förnedringen av ditt kommande liv. Jag kände mig så ursinnig, att jag velat gå fram och på stället krossa ditt huvud, för att slippa leva den dagen, då du ifrån last nedsjunkit till brott. Jag säger dig därför: mötas vi än en gång på samma ställe, så ansvarar jag icke för vad som händer. Det är andra gången jag varnar dig, tredje ...» Kurts hand slöt sig så hårt om Everts skuldra, att det föreföll denne, som om brodern ämnat krama sönder den. »Jag vet sannerligen icke, vad rätt du äger till den ton