tigt åt att man sett honom. Slutligen stannade han framför Ivar, sägande: »Ifall jag ett ögonblick tvivlat på min hustrus heder, hade ni kunnat vara säker att jag straffat er. Det är hennes lättsinne att sätta sitt rykte på spel, som uppväckt min vrede. Och nu, min herre, torde ni befria mig från er närvaro.» »Det vill med andra ord säga: ni inser nödvändigheten av att foga er efter vad samvetet bjuder.» I detsamma inträdde X— oanmäld. Ivar kastade en stolt blick på honom och gick sin väg. »Vad skall det här betyda?» utropade Knut. »Älskaren på besök hos den äkta mannen! Kanske han kom för att. . .» »Tig», röt Evert, »det är just du som är skulden till detta besök. Så är det när man har något gemensamt med ett sådant nöt, som du är. Din dumhet har i grunden förstört allt.» »Va ba, mon cher, jag tror du behagar vara arg, och det på mig, som städse stått dig bi med hjälp och goda råd.» »En hygglig hjälp vid min ära! Hör nu på vad jag har att säga dig, och låt det fastna i din hjärna, om det är möjligt. Märk, om du med ett enda ord, en hänsyftning eller min vågar att kompromettera min hustru, så är du förlorad; men i händelse du föraktar min hotelse och icke kommer att hålla styr på din tunga, så vet, att den där smedsriddaren Ivarson har ett helt anhang smeder, som kunna bevittna, att de sett dig stjäla hans ritningar. Det kunde hända dig den skandalen, i händelse du förtalar Olga, att han släpper loss hela kopplet på dig.» »En snygg belägenhet, vid min adelsmannaära, och allt detta för din skull. Behövde jag dig icke, då skulle vem som behagade få vara din vän, icke blev det jag.» X— fattade sin hatt och gick. * Dagen efter ovanbeskrivna samtal, stod Kurt Axelhjelm i sin boning vid Regeringsgatan, iklädd en nattrock, och höll på att göra utkast på en stor, svart tavla, som hade sin plats på väggen mitt för dörren. De mörka, glänsande ögonen vilade med spänt intresse på det gjorda utkastet, som han med rask och säker hand fulländade. Han visslade under tiden på en glättig melodi. En knackning på dörren kom honom att vända på huvudet och ropa: »Stig in!» Dörren öppnades och Ivar trädde in.