bord en utmärkt vacker blomsterbukett och bredvid den låg ett brev. Constance slet genast upp förseglingen och läste: Klockan är två på natten, då jag anländer hem, och min första tanke är hos er. Dårskap, vid min ålder, att så fästa sig vid en feberaktig otålighet innan man återsett henne. Timmar kunna förgå, innan detta kan ske, därför skriver jag. Min fråga är nu icke: »Har vännen blivit trofast?» Det vet jag. Edra brev hava sagt mig det; utan min fråga är: Har Constances hjärta förblivit det? När får jag återse er? Detta skall säga mig allt vad jag har att hoppas. En gång svor jag, att aldrig till Constance uttala de ord: jag älskar er. Jag borde icke heller göra det. Dock skall jag bevisa huru högt Constance varit och är älskad av Jacobo Lange. Ett ridande bud förde detta svar till Lange: Constance väntar Jacobo till Sturesjö så fort han erhållit detta. Låt väntan ej bliva alltför lång. Min bästa läsare! Vi voro icke på ^Sturesjö när Lange anlände, och följaktligen kunna vi ej redogöra för vad som sades. Vi veta blott, att Lange och Constance vid middagstiden följdes åt till Kungsborg och Constance önskade att deras förlovning skulle uppskjutas till hennes födelsedag den 20 december. I brev till Olga hade Constance meddelat henne sin förestående lycka. Underrättelsen därom hade varit en källa till glädje för Olga, emedan hon nu ägde den för hennes hjärta så trösterika bilden av systerns framtida sällhet. Hon hade likväl ansett det överflödigt att därom underrätta Evert, förrän notifikationen ankom. Mer än väl förutsåg hon, vilket husligt elände det skulle bereda henne. Det såg likväl ut som ödet beslutat att Constance icke skulle bliva Langes hustru, ty han insjunknade häftigt och så farligt, att frågan var om livet. Mitt upp i all denna ångest och förtvivlan erhöll Constance Ivars och Everts brev. Hennes vänskap för systern och hennes kärlek till Lange kommo i en förfärlig strid. Ovisst är vilkendera som segrat, ifall icke förbättring inträffat i Jacabos sjukdom, som gav hopp om hans till-