Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tern till en kvinna, den där så djupt förolämpat henne,
tillrättavisade Jenny. Grevinnan vågade icke säga ett
ord åt greven därom; hennes ovilja riktades alltså emot
upphovet, och detta så mycket mera, som Arthur
uppträdde såsom Sorenzas försvarare. Grevinnans uttryckliga
förbud, att Sorenza icke skulle få kalla gossarna för du,
avslogs bestämt både av Arthur och Ernfrid på grund av att
ungherrarna icke ville, att hon skulle säga greve.
»Nå, efter ni icke lyden», sade grevinnan, »så säger
jag väl åt Sorenza själv, att jag alldeles icke vill veta av
något duskap.» Detta utförde hon likväl icke, emedan
hon kände sönerna och visste, att hon icke så snart skulle
få dem vänliga, ifall hon handlade i strid med deras
önskningar. Allt detta bidrog emellertid att göra det
omöjligt för henne att fördraga Sorenza.
Fröken Gyllensparre, som delade det gemensamma felet
hos äldre flickor, att icke fördraga de yngre, hade vid
första ögonkastet på den sextonåriga och blomstlrande
Sorenza erfarit en känsla av oövervinnelig avund. Hon
ägde icke någon aning om släktskapen emellan greven och
Sorenza, utan åsåg med inre harm, att Arthur visade den
unga flickan en vänlighet, den han aldrig hedrat fröken
med. Hon hade likväl hyst så milda känslor för ynglingen.
Den naturliga följden blev, att Sorenza i guvernanten även
fick en fiende.
Ernfrid, den förstfödde och fideikommissarie, var av
en härsklysten, stolt och befallande karaktär, med ett
överdådigt, glättigt lynne och en oböjlig vilja. Han var vid
Sorenzas ankomst till D— okunnig om, att Sorenza och
han hade samma far. Han hyste för henne varken
deltagande eller obenägenhet. Det skulle komma att bero
på, till vilken grad hon skulle smeka eller såra hans
egenkärlek, huru han bleve sinnad emot henne.
Det var således endast Arthur, som med intresse
omfattade det stackars barnet, vilket likt en främling kastades
in i kretsen av syskon, vilka hon icke fick betrakta
såsom sådana, och ställdes vid sidan av en far, den hon
aldrig skulle våga nalkas annorlunda än som en
underordnad sin herre.
En tid hade förgått, då Arthur en morgon inträdde
till fadern.
»Jag skulle önska, att pappa avstod ifrån att låta
Sorenza läsa för fröken Gyllensparre tillika med Jenny.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
