Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, det tycker jag icke. Det blir nog bra, bara mamma
hinner vänja sig vid dig.»
»Det blir aldrig bra; min blotta åsyn är vidrig för
grevinnan.»
»Icke vidrig, Sorenza, men ...»
»Men vad?»
»Den påminner henne om ...»
»Varför tystnar du?»
»Om min fars kärlek till din mor och att du är hennes
mans men icke hennes barn.»
Hade Arthur stött en kniv i bröstet på Sorenza, hade
det icke kunnat göra mera ont. Hon ryckte till, stirrade
på Arthur och kastade sig sedan handlöst ned på en bänk
med händerna för ansiktet. För första gången framstod
det rätt klart, att hennes tillvaro var en skam; att hennes
mor var en brottslig kvinna, vars minne sårade den maka,
som hennes far ägde. I ett nu framträdde båda hennes
föräldrar såsom personer, vilka djupt försyndat sig emot
Gud och människor, och med ungdomens stränga öga
betraktade hon deras fel, som givit henne livet. — Det var ett
bittert skärskådande av sanningen, vilken liksom vid
skenet av en blixt träffade hennes inre uppfattning. Med
något liknande vämjelse tänkte hon på sin tillvaro och
den börda av synd, skam och förnedring, hon fått i arv.
Arthur hade tigande satt sig bredvid Sorenza, utan att
med ett ord söka draga hennes uppmärksamhet på sig eller
återknyta det så smärtsamt avbrutna samtalet. Han
uppfattade fullkomligt rätt Sorenzas rörelse av smärta; och
ehuru han bittert ångrade vad han sagt, insåg han det
fruktlösa uti att med några tröstegrunder söka mildra det
sårande intrycket. När Sorenza suttit en stund med
ansiktet gömt i händerna och bröstet oroligt arbetande, sade
Arthur:
»Låt oss fortsätta vägen, Sorenza, eljest blir det ännu
ledsammare, om vi komma hem för sent.»
Då Sorenza ändå förblev orörlig, tilläde han, mildt
bedjande:
»Förlåt, att jag med mina ord gjort dig ont! Följ mig
nu, annars tror jag, att du är riktigt uppbragt på mig.
Sorenza, jag är så ledsen, när jag ser dig bedrövad. Jag
håller så mycket, mycket av dig, att det är ingen, jag håller
så kär. Var icke sorgsen.» Han tog med milt våld
händerna från hennes ansikte. Det var dödsblekt, och i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
