Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag skulle sedan upprepa dem för greven och fråga...»
Sorenza utbröt i tårar.
»Om du får gråta över att pappa kallar dig sitt
fosterbarn; ha, ha, ha! Vad ont ligger det däruti? Det låter
så vackert; greve Eldelfeldts fosterdotter.»
»Sluta, Ernfrid, eljest vet jag icke, vad jag gör», sade
Sorenza och fattade hårt om hans arm. Ernfrid skrattade.
»Om du säger ett ord till åt Sorenza, så får du med mig
att göra», förklarade Arthur med hetta.
»Tngen rädder här’, sa bond* sprang för haren»,
försäkrade Ernfrid. »Skall det bliva rammel av, så kan jag
börja om du vill; vilket icke hindrar mig att säga, det
Sorenza är min fars fosterdotter eller rättare...»
Fortsättningen kom icke över hans läppar, ty Arthur
kastade omkull honom. Ett ögonblick tumlade bröderna om
i gräset; men i det nästa var Arthur åter på benen, fattade
Sorenzas hand och drog henne med sig. Ernfrid hade
emellertid åter rest sig. Han följde dem icke, utan tog
en annan väg hem, så att han skulle hinna före dem.
Arthur och Sorenza gingo tysta. Arthur såg uppbragt
ut. Greven var i paviljongen, sade betjänten, och dit ställde
Sorenza sin gång. I paviljongen fann hon greven och
grevinnan samt Ernfrid. Då hon trädde in, ropade greven
emot henne:
»Vad har det nu varit för uppträden igen?»
Med stor häftighet och under inflytandet av den skymf
hon lidit anförde Sorenza sin klagan och det på ett så
energiskt sätt, att greven betraktade henne överraskad;
därefter vände han sig till Ernfrid med de orden:
»Talar Sorenza sant?»
»Ja; men vad ont ligger det väl i vad jag sagt. Alla
i huset småle, då de säga, att Sorenza är pappas
fosterdotter. Det faller icke någon in att kalla henne för mammas;
ty att hon icke är tåld av mamma, det ser en var i huset.»
Greven reste sig upp och sade till Ernfrid:
»Du följer mig.»
Grevinnan, som läste på mannens ansikte, att en storm
skulle bryta ut, vars verkningar Ernfrid skulle få känna,
sprang upp och utropade häftigt:
»Skall nu åter mina barn ha ledsamheter för Sorenza.
Det är verkligen något för mycket. Jag är nu trött på
dessa uppträden, det förklarar jag bestämt. Ah, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
