Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
past hunnit avlägsna sig, förrän den unga flickan började
övertänka, vilka mått och steg hon borde taga för att om
möjligt avbryta Sorenzas studier.
Sedan greven lämnat sin hustru och sin dotter, uppstod
en lång tystnad, vilken slutligen bröts av Jenny med de
orden :
»Jag vill besöka farmor, men jag vill göra det ensam, utan
mammas sällskap.» Hon såg på modern.
»Gärna, mitt barn», blev grevinnans svar. Utan att fråga
vad dottern skulle göra hos farmodern ringde hon och gav
befallning att vagnen skulle spännas för. En halvtimme
därefter for Jenny till gamla grevinnan, vars synnerliga
gunstling det vackra barnet var.
Vad som avhandlades emellan farmodern och sondottern,
är överflödigt att relatera. Allt nog, Jenny visste att så
tala om Sorenza, om Arthurs partiskhet för denna senare
och faderns orättvisa emot Jenny, att farmodern lovade
ställa allt till rätta. Med detta löfte begav sig Jenny hem,
glad och lycklig, som om hon utfört en god handling.
Ödet, detta mystiska något, som rätt ofta går i förbund
med ondskan och avunden, gynnade äfven Jennys plan, ty
redan den följande dagen gjorde Arthur och Ernfrid
farmodern ett besök för att underrätta sig om hennes hälsa.
Sedan gamla grevinnan med sin vanliga takt talat om
åtskilliga likgiltiga saker, yttrade hon:
»Kunna ni säga mig, vad det blev av den där flickan,
som var ute hos mamma och pappa på D—?»
»Farmor menar Sorenza», sade Arthur.
»Alldeles; jag tror hon hette så. Var är hon nu? Har
hon fått någon passande tjänst?»
»Tjänst», inföll Arthur häftigt. »Min fars barn behöver
väl icke tjäna.»
»Hon är för övrigt en utmärkt artist», bifogade Ernfrid.
»Mycket lyckligt för henne; ehuru jag tror, att det varit
bättre, om hon fått framleva sitt liv på en underordnad
plats.»
»Och varför?» frågade Arthur, som kände sig retad av
farmoderns ord.
»Därför, att dylika bevis på begångna svagheter bör man
icke hava fram i dagen; i synnerhet om med dem följer så
mycken sorg och förargelse, som den där flickans tillvaro
inneburit för er mor.»
»På vad sätt då?» sporde Ernfrid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
