Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liksom nedtryckt av den smärta hans ord framkallade. Hon
ville i början icke förstå, att hon ägde endast ett medel att
avtvå från sig en orättvis och förnedrande beskyllning, och
det var att kasta den på sin moders stoft. Kunde hon väl låta
honom, som hon älskade av hela sitt unga, rika hjärta, om
henne hysa tvivel. Nej, allt annat, men icke detta. Och
likväl, huru rysligt bittert att vara bunden genom löften
till den döda mostern och den levande fadern.
Sorenza hade, under det Porry talade, gråtit häftigt.
Då han slutat, såg hon upp till honom, sägande:
»Kan icke Nils tro mig, utan att forska i vad som rör
greven och mig? Givs det då ingenting i min blick, som
säger dig, att jag är dig värdig? Har sanningen ingen
prägel, som kan övertyga dig, att varje angrepp mot min
heder är oförtjänt?»
»Om så är, Sorenza, varför icke säga mig sanningen?
Varför icke med fakta övertyga mig?»
»Jag får och kan det icke! Men vid den Gud, som ser
i hjärtat, bedyrar jag, att mitt liv är rent som dagen.
Nils, jag bönfaller: tro mig; ditt hjärta kan icke
misskänna den, som du redan vid första anblicken kände igen
såsom en del av dig själv.»
Sorenza var i detta ögonblick så vacker, och varje drag
vittnade så o jävaktigt om ett ofördärvat hjärta, att Porry
besegrades därav.
»Älskade, stackars barn, jag tror, tror på dig och skall
aldrig mer tvivla», utropade han, höljande hennes händer
med kyssar. »Du är oskyldig, det läser jag i din blick,
det hör jag av ljudet i din röst.»
Den följande scenen var lik alla andra
försoningsscener emellan älskande, vid vilka lovas, vad man i nästa
ögonblick icke kan hålla. Den avbröts likväl snart av en
betjänt, som kom in för att se, om Sorenza var i ateljén.
Greve Ernfrid önskade träffa henne. Vid dessa ord
mörknade Nils’ ansikte.
»Jag skall avlägsna mig», sade han och sträckte ut
handen efter hatten; i detsamma öppnades dörren, som förde
till den grevliga våningen, och Ernfrid, helt och hållet
svartklädd, trädde in. Vid första ögonkastet på hans djupa
sorgdräkt och upprörda, nästan förstörda utseende,
störtade Sorenza emot honom, utropande:
»Gud fader i himlen, vad har hänt, vem är död?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
