Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Icke vänlig, men tacksam för det bistånd ni skänkte mig.
Ni lät mig likväl ganska snart förstå, att även uttrycket av
erkänsla var för mycket och att ni, med den vanliga
inbilskheten hos ert kön, överskattade min hövlighet. Greve Hjelm
trodde sig redan efter några få besök i prostgården kunna
förklara mig sina känslor. Med en så lätt vunnen erövring,
som ni ansåg mig vara, behövdes ej långa omsvep.
Naturligtvis borde jag vara smickrad av, att ni sänkte edra
blickar ner till mig. Ni måste likväl ursäkta, att jag ej delade
er tanke i detta avseende. Och som den uppmärksamhet ni
visade varken smickrade eller roade, så sökte jag
undandraga mig den.»
Mauritz hade blivit mörkröd av harm och förödmjukelse,
men det oaktat kunde hans blick icke skilja sig från Magdas
ansikte. Hennes köld retade honom, så att han i detta
ögonblick gärna uppoffrat vad som helst för att få se henne
småle emot sig.
Han, den vackre dragonlöjtnanten, vilken redan som
kadett varit så omtyckt av fruntimmer, han bemöttes nu med
kall likgiltighet av denna i sig själv obetydliga flicka. Det
var något så nytt, att Mauritz kände sig helt förbryllad.
Efter några ögonblicks paus, under vilken han endast
betraktat Magda, yttrade han slutligen:
»Jag erkänner, att jag begått ett stort fel, och bönfaller,
att ni ville glömma det.»
»Med största nöje, om greven icke påminner mig därom,
det vill säga, att ni upphör med edra besök i prostgården.»
»Ni förbjuder mig således att se er?»
»Jag förbjuder er ingenting; men jag kan icke tro på en
förbättring, då ert uppförande motsäger den.»
»Var icke så sträng», bad Mauritz helt ödmjukt. »Vad
ont gör jag er med att ibland besöka prostgården? Intet!
Men för mig...»
»En vacker tavla den här», avbröt Magda och fäste på
Mauritz en så kall och stolt blick, att han tydligt insåg att
tiga var rådligast.
I prostgården funnos på vinden tvenne större rum; dessa
beboddes av Magda. Allt sedan hon anlände till
prostgården hade ej någon fått komma in i det inre rummet. Dess
dörr var ständigt låst, och fåfängt hade prostinnan gjort
alla möjliga försök att kunna få den öppnad. Hon hade an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
