Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hågad att lyda; han sade sig ej ämna gå förr, än Ebba
trodde på beständigheten och evigheten av hans känslor.
»Den som så lätt glömmer, kan aldrig bliva beständig»,
menade Ebba skrattande, och gick själv före Arthur ut
genom kammaren och utför trappan. Han måste följa henne.
*
Om middagen var Arthur till hälsan återställd och
infann sig i matsalen. Den forna glada sinnesstämningen
var nu fullkomligt återkommen. Ebbas klingande skratt
ljöd som förr. Arthur var föremålet för hennes utfall, och
det levererades verkliga bataljer dem emellan. Dessa voro
ibland så livliga, att Arthur behövde hela sin fyndighet och
förmåga att giva träffande svar för att icke lida skeppsbrott.
Så förgingo några dagar. En afton, då Årthur kom ned
i det vanliga sällskapsrummet, fann han Ebba allena där,
sittande vid pianot. Hon sjöng.
Arthur, eljest icke någon stor vän av musik, kunde likväl
aldrig höra denna tjusande röst utan att fjättras därav.
Även nu stannade han orörlig på tröskeln och lyssnade.
När sången var slut sprang Ebba från pianot.
»Ah, är det du, Arthur!» Hon räckte honom handen.
»Pappa och mamma ha rest till L—by. Mauritz är, Gud
vet var. Man har lämnat mig allena. Jag tänkte just på
dig.»
»Under det du sjöng?»
»Åh nej, jag sjöng för att komma ifrån tankarna.»
»På mig?»
»Sant! Kom och sätt dig här, skall du få del av vad
jag tänkte.» Ebba satte sig i en liten soffa och knuffade
fram en liten pall åt Arthur. Han satte sig på den vid
hennes fötter. Hela hans ansikte lyste av belåtenhet. Ebba
lade sin hand på hans skuldra, sägande:
»Jag sysselsatte mig med dina fel.»
»Har jag många sådana?» Han fattade den andra av
hennes händer och kysste den.
»Ja, många, många. Såsom människa har du fel, såsom
man ännu flera och såsom ädling alldeles förfärligt många.
Du är nära nog ohjälplig.»
»Icke kan man skylla dig för någon särdeles mildhet i
ditt omdöme. Vad du nu har sagt är ett påstående; men
detta påstående måste även bevisas. Alltså: vilka äro mina
fel såsom människa?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:32:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mssadling/0180.html
