Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade länge nog rättat mig efter din vilja för att våga
handla efter min egen.»
»Så tycker du, men jag tycker annorlunda. Försök icke
att än en gång betrakta dig som din egen herre, ty då kunde
det falla mig in att högt utropa, det du är ...»
»Din hustru, det vet ju hela världen. Vad du eljest kan
säga, bliver alltid en skugga, kastad på dig själv.»
»Tig eller krossar jag dig som en mask under mina
fotter. Är detta lönen för den kärlek jag visar dig? Är det
tacken, för det jag givit dig ett aktat namn, en lysande
samhällsställning, och höjt dig till hederligt folks jämlike,
i stället för att du under ett helt liv skulle nödgats arbeta
för ditt uppehälle, eller leva på nåder hos andra? Allt, vad
en kvinna kan önska, äger du, och ändå har du nog
förmätenhet att leka med den man, du är så mycken erkänsla
skyldig. Men vakta dig, mitt tålamod kan även hava en
gräns. Vore du en hederlig kvinna, så skulle du inse,
att...»
»Jag har rättigheter, lika väl som skyldigheter. De senare,
käre Gunnar, skall jag aldrig förgäta, men jag vill icke
heller, att de förra trampas under fotterna. Jag föraktar
att nu upprepa de löften du en gång gav mig. Du har sagt,
att de endast voro lockmat, för att fånga min lättrogenhet.
Nåväl, må så vara; men jag förklarar härmed bestämt, att
jag icke kan, icke ämnar bliva en viljelös slav under en
despotisk vilja. Därför torde du ursäkta, om jag besöker
Guds hus, när jag känner behov därav. Och nu låt oss
sluta. Jag är trött och behöver vila. Tänker du fortfara
att gräla, så lägger jag mig i mitt toalettrum.»
Magda reste sig upp, tilläggande, i det han räckte
honom handen:
»Försök att vara mera vänlig och mindre sträng, så blir
du själv och vi alla lyckligare.»
Brukspatronen fattade om sin hustrus arm med ett
uttryck av så ursinnig vrede, att Magda tillslöt ögonen för
att slippa se den skymf, hon fruktade han skulle tillskynda
henne. Vad hon befarade inträffade likväl ej. Han
kramade endast hennes arm hårt och mumlade:
»Du torde allt få lära dig att bliva mera spak. Mer säger
jag icke nu.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
