Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den stora, rymliga sängkammaren satt Magda helt lugn.
Hon hade slagit upp de höga fönstren, dragit fram en stol
till ett av dem, och med armbågen stödd emot posten, hakan
i handen, betraktade hon den av månens strålar belysta och
föga smekande tavla, hon hade framför sig. Över hennes
ansikte vilade ett lugnt och stilla allvar. Icke ett spår av
fruktan röjdes däri.
Vid ljudet av mannens hastiga steg i det yttre rummet
spratt hon icke till såsom förr, utan förblev orörlig.
Säng-kammardörren bokstavligen slängdes upp, och Sturm kom
inrusande, mer lik ett uppretat vilddjur än en människa.
Även nu satt Magda still. Sturm slog igen dörren efter sig,
vred omkring låset i dubbla slag och skrek sedan med
ursinnig vrede, i det han störtade fram emot hustrun:
»Eländiga kvinna, huru har du uppfört dig under min
frånvaro?» Han räckte ut händerna för att fatta henne
om armarna.
Ögonblickligen stod Magda upprätt. Hon sade ej ett ord,
utan räckte tigande ena handen emot honom. I den låg en
medaljong med ett fruntimmersporträtt.
Om brukspatronen hade fått se ett spöke, skulle verkan
därav ej kunnat vara förfärligare. Hela raden av
besin-ningslösa okvädinsord, dem han i sin ilska ämnat offret för
sin vrede, dogo bort på hans läppar. Han tog några steg
tillbaka, stirrande på medaljongen med förvirrad blick,
förde båda händerna över pannan och genom håret, mumlande
med dov röst:
»Sally!» Därefter vacklade han och nedsjönk, med
händerna för ansiktet, i en fåtölj.
»Gunnar!» viskade Magda med obeskrivligt mild röst och
böjde sig ned över honom. En suck, liknande en snyftning,
höjde denne mans granitbröst. Det var liksom smärtan
velat kväva honom.
Magda lade sin arm om hans hals och stammade upprörd:
»Hör mig, Gunnar...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
