Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Lugna dig, min ängel», bad grevinnan, »och hör vad
jag har att säga.»
»Jag kan icke vara lugn; jag vill det icke», utropade
Jenny med ett otåligt barns vresighet. Man väntade blottr
att hon skulle stampa i golvet.
»Kan du säga mig, mitt älskade barn, vad du numera kan
hava att frukta av henne ? Du, som är rik, skön, av ansedd
släkt, fri och fullkomligt herre över ditt öde?»
»Mamma frågar, vad jag fruktar?» Jenny slog ihop
händerna och stannade framför modern. »Har mamma då
glömt, huru och på vad sätt jag gjorde hans bekantskap?»
»Sannerligen jag kan erinra mig det, efter som det var
du, som gjorde den, icke jag. Din man levde då, och jag
var i Skåne.»
»Men mamma har hört mig tala därom», utropade Jenny
häftigt.
»Nå än sedan? Han betraktade en av hennes tavlor.
Nå, vad bevisar det?»
»Att den där tavlan var en del av den kvinna han
älskat?»
»Möjligt; att han då älskade, vill du väl säga.»
Jenny kastade sig i en soffa, utropande med bitterhet:
»Då man älskat Sorenza, upphör man ej att älska henne,,
lika litet som att hata. Mamma borde för övrigt bättre
än någon veta, att den som skänkt sitt hjärta åt någon med
hennes blod i sina ådror, den är förlorad för alla andra.
Min far kunde ju aldrig glömma modern. De lidanden,
mamma genom henne utstått, skall jag nu i min tur
genomleva. Huru olycklig, huru beklagansvärd är jag icke!
Vartill gagnar mig all denna rikedom, all min fägring, då jag
därior icke kan köpa mig kärlek av det hjärta, jag ville
äga!»
Jenny gömde ansiktet i händerna och grät med denna
våldsamhet, som tydligt utvisade, det smärtan var
betydligt uppblandad med harm.
»Det innebär ett bittert lidande, vad du nu säger»,
yttrade grevinnan. »Har jag då ej haft nog med de kval,
hon och hennes mor förorsakat mig, utan att jag även skall
behöva uppleva sorgen att se dessa överflyttas på dig!»
Grevinnan steg upp och gick fram till dottern, lutade sig
över henne och sade med en svag mors hela, obegränsade
ömhet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
