Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ker som helst, så är och förblir han lika förälskad. Han
gör allt vad jag begär, för att därmed bevisa, huru mycket
han beundrar mig; men för att bibehålla sig i min
aktning måste man behärska mig. O, René, René!»
Hon ordnade sitt hår och gnolade på en bit ur
Alphyddan.
Då man nu såg Mariquitta, frågade man sig
ovillkorligen, om denna graciösa och eleganta kvinna verkligen var
samma flicka, man såg på Eksjö. Jo, de vackra dragen,
de livliga ögonen voro verkligen desamma, men mera
utbildade och uttrycksfulla. Mariquitta visste, att hon var
vacker, och med den hos den världsvana kvinnan fina
uppfattningen förstod hon även att åt sitt ansikte giva det
uttryck, som passade till de ord, hon uttalade. Hon klädde och
smyckade sig så, att hon gav åt sina naturliga behag en
ökad glans. Mariquitta älskade att förvrida huvudet på
alla unga män, som kommo i hennes väg. Hon tyckte om
att tillbedjas, att taga emot hyllning, men hon fann det icke
i sin smak att giva något i utbyte.
Mariquitta hade lättsinnigt nog uttänkt, att hon genom
det företräde hon gav Arthur borde, förr eller senare,
uppväcka Renés svartsjuka och kärlek.
Mariquittas anlag hade dels genom hennes uppfostran
och dels genom hennes äktenskap erhållit en skev riktning.
Det naturligt goda räddade henne likväl ifrån att bliva
vad man kallar lättsinnig. Då Mariquitta icke bröt sin tro
emot den man, som handlöst lämnade henne åt sig själv,
ansåg hon sig hava uppfyllt alla de plikter, han hade rätt
att fordra. Att hon fördrev tiden med en och annan lek
med sina beundrare, betraktade Mariquitta såsom en i
högsta grad oskyldig förströelse. Det skulle ha förvånat
henne, i fall René vid kunskapen därom funnit det stridande
mot hennes plikter som hustru. Då han visade henne en
fullkomlig likgiltighet, kunde han ju omöjligt göra anspråk
på Mariquittas kärlek, och det enda som han enligt hennes
uppfattning hade rätt att fordra var, att Mariquitta icke
svek sin tro.
Vid sitt senaste vistande i hemmet hade Mariquitta
beundrat Sorenza såsom ett mönster av självuppoffring och
plikttrohet, men hon hade tyckt, att de där goda
egenskaperna förskaffade Sorenza allt för mycket lidande för att
exemplet kunde bliva lockande. Nej, hon ville alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
