Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gång utgått från dem, eller 0111 folkets förslafvande
under aristokratien?»
»Nej, de förtäljde mig endast, att de bevittnat drag af
sann patriotism och så mycken karaktärsstolthet, att
dottern af dessa utmärkta fäder fått ett heligt arf att
ansvara för.»
Valentin såg på Frigga och sade därefter helt vårdslöst:
»Det är naturligt, att grefve Harthons dotter så skall
tänka. Vi skola därför återgå till hvad vi hafva för
ögonen. — Slottet representerar således absolutism. Liksom
denna har det ingenting lärt af tiden, utan reser förmätet
sin grånade och stolta hjässa mot höjden, glömmande,
att dess grund är undergräfd och vacklande. Det räknar
betänksamt, huru många sekler det med sin tornspira hälsat
solens uppgång, förgätande, att tiden krossat dess forna
makt. Där», nu visade Valentin på den moderna
byggnaden, »har ni en bild af vår tid. Betrakta den lätta stilen,
den hvitmenade ytan, de luftiga balkongerna och den med
vackra pelare prydda fasaden, de fina genomskinliga
gardinerna för fönstren, marmortrappan, som för upp till
ingången, och ni har penningens makt för edra ögon.
»Mellan de båda byggningarna finnas icke någon annan
likhet än att bägge äro bestämda till boningshus. Det
gif-ves icke något samband dem emellan, och likväl stå de vid
hvarandras sida, den ena yfvande sig öfver sina anor, den
andra öfver sin prakt. Båda söka fördunkla hvarandra,
och båda misslyckas däruti. Den ena äger sitt guld, sitt
för njutningar skapade inre, den andra sitt oböjliga
högmod, sina minnen och sin förstelnade yta. De äro förenade
genom den där lilla pelargången, som tyckes säga: ’Du
gamla öfvergifna hem för stolta söner, du tillhör icke mera
vår tid; du är rik på år, men fattig på trefnad. På del
du icke må alldeles försvinna, vill jag förena dig med
detta penningens barn, så att du ännu en tid må kunna
fortlefva’.»
»Ni är bitter, och jag önskade att mot er teckning få
göra en och annan anmärkning», inföll Frigga, på hvars
panna de djärfva orden ej förmått framkalla den minsta
skugga.
»Tillåt först, att jag slutar mitt utkast», bad Valentin.
Han fortfor: »Omkring dessa båda byggnader och mellan
dem och oceanen se vi stolta, fria trädkronor, en lummig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
