Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bevisa, att ni är ganska orättvis, då ni bedömmer
handlingar af dem, som tillhöra adeln. — Säg mig, hvarför
prosten Aurenius lät sin son bli militär? — Ni kan icke
svara, att prosten gjorde det därför, att sonen ej hade
hufvud för studier. Tvärtom, den bildning och den beläsenhet,
som prostens son besitter, utvisa bäst, att han äger ovanliga
själsgåfvor. — Hvad kunde då förmå prosten att så
misskänna sonens riktning?»
»Sonens halsstarrighet», svarade Valentin leende. »Alla
faderns föreställningar strandade mot gossens envishet att
vilja bli krigare. — Ynglingen hade förbisett, att man i
fredstider ej får något tillfälle att utveckla sig till hjälte,
och för sent ångrade han sin ohörsamhet mot fadern.»
»Nå, är det nu icke möjligt, att äfven grefve Harthons
son varit lika halsstarrig som prostens?»
»Fröken har slagit mig med mina egna vapen, det
återstår mig endast förklara, det jag är besegrad.»
»Och nu återvända vi till Melcer och en sysselsättning
åt honom.»
Valentin teg och funderade en stund. Därefter sade
han helt muntert:
»Nåväl, det blir väl ingen annan utväg än att prostens
halsstarrige son söker bibringa grefvens lika mycket
intresse för åker och äng, skog och mark, som han själf
har. Det vill säga: jag kommer att uppfostra unge grefve
Harthon till min efterträdare.»
»Så stora förhoppningar har jag icke på honom»,
försäkrade Frigga. »För öfrigt lär ej min far godkänna
någon såsom er efterträdare.»
»Det vore illa; ty förr eller senare kommer jag att
lämna min plats.»
»Och hvarför skall detta bli nödvändigt?»
»Den frågan kan icke besvaras, emedan den är ställd
till framtiden. — Endast det, som är, tillhör oss; öfvei
det, som blir, — kunna vi ej bestämma.»
Samtalet tog en annan vändning, och när frukosten vai
förbi, följdes Melcer och Valentin åt ut.
Hela förmiddagen var Melcer med löjtnanten och sat
icke såsom han brukade, helt och hållet sysslolös, fördjul
pad i grubbel.
Vid middagsbordet yttrade grefve Harthon, vänd till Mel
cer:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
