Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få ett samtal med er. Vår forna ställning till hvarandra,
gör, att ett sådant måste äga rum.»
»Möjligt, ehuru jag annorlunda uppfattat vår ömsesidiga
ställning. Om ej nödvändigheten tvungit mig därtill, skulle
jag aldrig af er begärt den gunst ni nu förunnat mig. Jag
skulle aldrig ha erinrat mig, det grefvinnan Eldau och
Lilie de Maillé varit en och samma person.»
»Icke!» utbrast Lilie. »Vet ni hvad ni därmed har
sagt? Jo, att den känsla ni en gång hyst för den senare ...»
»Omöjligt kunde öfverflyttas på den förra», afbröt henne
Valentin allvarsamt.
»O, min Gud, hvad är det ni vågar uttala!» ropade Lilie
och flög upp.
»Sanningen», svarade Valentin.
Lilie kastade sig tillbaka ned i soffan och utbrast i
häftig gråt. Hon dolde ansiktet i näsduken och yttrade under
snyftningar:
»Ni har således på ett afskyvärdt sätt lekt med mitt
hjärta. Efter att outplånligt inpräglat er bild i min själ,
öfverlämnar ni mig åt en framtid, full af saknad och
för-tviflan.» Snyftningarna kväfde Lilies röst. Hon lutade
hufvudet mot en af soffdynorna och grät som ett bortskämdt
barn gråter, då man beröfvat det någon kär klenod.
Valentin satt orörlig under den storm af klagan, som
Lilies ord innehöllo. Ett par gånger skiftade han färg;
men ögat, som hvilade på Lilie, var allvarligt och lugnt.
Då hon tystnade, nästan kväfd af tårar, sade han:
»Det är till grefvinnan Eldau, som den uppriktigaste
af hennes vänner önskar tala. Om jag en gång var er
kär, så visa mig det genom att höra mig med lugn ! Den
räkning ni och jag i dag skola uppgöra, skall bevisa er,
att jag aldrig har varit och aldrig kan komma att handla
trolöst mot henne, som var min första kärlek. — Jag
älskade er då jag var nära nog yngling och jag glömde
denna kärlek, då jag blef en man. — Se där det fel jag har
att afbedja. Detta om en tid, som flytt, och hvilken icke
mer tillhör oss; nu till det närvarande.»
»Om detta är väl ingenting att säga. Ni har förkla-
rat, att »
»Jag är er vän, och detta skall ni själf nödvändigt
erkänna.»
»Det skall jag aldrig», utropade Lilie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
