Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag dagligen företager dessa promenader med henne. Att
hon vänligt hälsar på och tilltalar sin faders
underlydan-des barn, är ju en vana, som hon, för att värdigt fylla
sin plats i lifvet, bör tillägna sig från barnaåren.»
På detta var ingenting att svara. Grefve Ernfrid sade
också helt kort, att han önskade på förhand bli
underrättad ^om dylika åtgärder och själf bestämma om hvad han
ansåg rätt och förenligt med dotterns samhällsställning.
Detta såsom ett bevis på den småaktighet, hvarmed han
gaf akt på allt Gabrielles görande och låtande.
En vacker förmiddag inträdde grefven i lektionssalen.
Gabrielle ville fortsätta lektionen; men grefven förklarade,
att han önskade själf examinera dottern och erfara hvad
hon lärt under detta år.
»Herr grefven vet förmodligen, huru mycket Elvira
kunde, då jag tog emot henne?» sade Gabrielle.
»Jag förmodar, att hon vid sex års ålder hade inhämtat
de första grunderna till läsning och skrifning samt äfven
något mera», svarade Ernfrid.
»Nej, hon hade ännu ej börjat läsa. Det lilla, hon kan,
har jag bibringat henne.»
Ernfrid bet sig i läppen. Han skulle således ej ens
kunna hänskjuta hvad hon nu kunde, till den tid, då
Gabrielle icke var i huset. Han började förhöra dottern,
som utan all fruktan besvarade hans frågor och det så
korrekt och så redigt, att hon öfverraskade fadern.
Med alla sina många och stora fel ägde Ernfrid en god
egenskap, nämligen att till en viss grad vara rättvis. Han
kunde också, efter slutad examen, icke underlåta att på
sitt stolta sätt tacka Gabrielle, som till svar härpå
yttrade:
»Jag skall bevara minnet af detta erkännande. Det är
alltid en stor triumf, att den, som företrädesvis uppsöker
ens fel, medgifver, att man äfven har någon förtjänst.»
»Ni tror således, att jag bemödar mig att uppleta edra
fel?»
»Icke bemödar, men att herr grefven ser dem.»
»Och skälet, hvar vill ni finna det?»
»I den fördom grefven fattat för mig.»
»Jag försäkrar er, mamsell, att jag i allmänhet icke låter
behärska mig af fördomar. Ni är mig för öfrigt en
fullkomligt främmande person.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
