Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
opi, att man genast spänner för droskan.» Hon böjde på
hufvudet och aflägsnade sig.
Något senare rullade droskan bort till Bro prästgård.
Frigga satt tillbakalutad i ena hörnet af den samma, med
kinder så bleka, att hon liknade dödens brud. Stund efter
annan yttrade hon en uppmaning åt kusken att köra
fortare. Åkdonet flög fram och stannade slutligen utanför
prostgårdens trappa.
Innan pigan, af hvilken Frigga fick veta, att prosten
var på sitt rum, hunnit in till prostinnan för att omtala
den ära, som vederfors den värda frun, hade Frigga ilat
uppför trappan till prostens dörr. Här blef hon ett
ögonblick stående orörlig, med båda händerna hårdt pressade
mot bröstet. Hon behöfde några sekunder för att få makt
öfver sin sinnesrörelse; därefter lade hon handen på låset.
Böjd öfver sitt skrifbord satt prosten. Han föreföll
mer lutad än då Frigga sist såg honom. På det eljest så
fromma och milda ansiktet återspeglades en skugga af
djup sorg. Vid dörrens öppnande såg han upp och reste
sig genast, då han fick se Frigga. En stråle af glädje och
tacksamhet upplyste hans drag. Han sträckte mot henne
sina armar och utropade: »Den högste har bönhört
honom och mig! Min stackars son skall således få återse er
innan han dör.»
Frigga sprang fram och kastade sig i sin lärares och
själasörjares armar. Icke ett ord förmådde hon få öfver sina
läppar. Tårarna störtade utför den starka kvinnans kinder.
Människohjärtats heligaste och mäktigaste känslor hade
för ett ögonblick gjort sig till ensam härskare öfver
hennes själ, men i den följande minuten försvunno tårarna
från kinden, och Frigga sade med fast stämma: »Jag är
kommen för att vaka vid hans sjuksäng.»
»Fröken Harthon, hvad tänker ni på!» utropade prosten.
»Därpå, att den, hvars trolofvade jag inför Gud i fem
år varit, nu ligger på sitt yttersta. Min plats är vid hans
sida — säg ej något, sök ej afstyrka mig; lika fast, lika
stark och oföränderlig som min kärlek varit, är nu mitt
beslut!» Hon tilläde med rörelse: »Hvad lifvets fördomar
åtskilt, skall döden förena.»
Prosten tryckte tigande hennes hand och ledsagade
henne ned till sonen.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
