Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som något nödvändigt, oundvikligt just då, men alldeles
inte som något vilket finge betraktas såsom ett prejudikat
för all framtid; nej, en vecka eller två skulle komma att tina
upp hennes fromhet, så skulle hon bli förnuftig igen, och
nästa två dollars som lämnades på det viset skulle finna en
beskyddare — en beskyddare som hon kunde namngiva.
Var hon dålig? Var hon sämre än hennes ras i
genomsnitt? Nej. De hade blivit orättvist illa utrustade för livets
strid, och de ansågo det ej för någon synd att vinna
militärriska fördelar från fienden — i liten skala; i liten skala,
men ej i stor. De snattade mat från skafferiet så ofta de
kommo åt, eller en mässingsfingerborg, en vaxkaka, ett
nålbrev, en silversked, en dollarsedel eller små
beklädnadsartiklar, eller vad annan egendom av litet värde som helst;
och det var så långt ifrån att de betraktade sådana tillgrepp
syndiga, att de kunde gå i kyrkan och skråla och bedja
mera högljutt och uppriktigt än någonsin med sitt byte i
fickorna. Böndernas rökerier måste hållas omsorgsfullt låsta,
ty ej ens den färgade predikanten själv kunde motstå en
rökt skinka, när Försynen i en dröm eller på annat sätt visade
honom, var en sådan persedel hängde övergiven och
längtande efter någon att älska. Men hade han också hundra
sådana hängande framför sig, så tog pastorn icke två — det
vill säga, icke under samma natt. Under kalla nätter
brukade den ömsinte svarte tjuvstrykern värma upp ena
ändan av en planka och sticka den under några i ett träd
uppflugna pullors stackars frusna klor, när en sömnig höna
då steg på den trevliga brädan, sakta kluckande fram sin
tacksamhet, rutschade den ned i niggerns påse och sedan i
hans mage, allt under det han var alldeles tvärsäker på, genom
att röva denna småsak från den man, som dagligen berövade
honom en ovärderlig skatt — hans frihet — att inte begå
någon synd som Gud skulle påminna honom om på Den Sista
Stora Dagen.
»Säg, vem tjuven är!»
För fjärde gången hade mr Driscoll sagt så, och alltid
med samma hårda tonfall. Och nu tillade han några ord av
fasansfull innebörd:
»Ni få en minut på er» — hän tog fram sin klocka,
»Om ni inte ha bekänt, när den tiden är ute, skall jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
