Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om du nå’nsin varit en mor själv, Valet de Chambers, skulle
du inte snacka så’na dumheter.»
»Nåja, gamla massa förlät honom å’ satte in honom i
testamentet igen — ä’ du nöjd nu, då?»
Ja, nu var hon nöjd, och riktigt lycklig och sentimental
över det. Hon fortsatte att komma varje dag, och slutligen
fick hon höra, att Tom hade kommit hem. Hon började
skälva av rörelse och skickade ögonblickligen bud för att
be honom »låta sin stackars gamla niggermamma få se honom
bara en enaste gång och sedan dö av glädje».
Tom låg på en soffa i lättjefull välmåga, då Chambers
kom med den bönen. Tiden hade ej mildrat hans gamla
förakt för hans barndoms ödmjuka passopp och beskyddare;
det var ännu lika bittert och omedgörligt. Han satte sig
upp och riktade en sträng blick på den vackre unge mans
ansikte, vars namn han bar utan att veta det och vars
familjerättigheter han var i åtniutande av. Han fortsatte
att stirra tills offret hade blivit tillräckligt förstelnat av skräck,
varpå han sade:
»Vad vill den gamla odågan mig?»
Bönen återupprepades ödmjukt.
»Vem gav dig lov att komma och störa mig med någon
niggers sällskapliga funderingar?»
Tom hade stigit upp. Den andre unge mannen darrade
nu synbart. Han såg, vad som skulle komma, och böjde
huvudet åt sidan under det att han lyfte vänstra armen för
att skydda det. Tom gav honom slag på slag över huvudet
och dess skydd utan att säga ett ord; offret mottog varje
slag med ett bönfallande: »snälla massa Tom — å’ snälla
massa Tom!» Sju slag — så sade Tom: »Ansiktet mot
dörren — marsch!» Han följde efter med en, två, tre
kraftiga sparkar. Den siste förpassade den helt och hållet
vite slaven över dörrtröskeln, och han linkade i väg,
gnidande ögonen med sin gamla trasiga rockärm. Tom skrek
efter honom: »Skicka in henne!»
Därpå kastade han sig flämtande ned på soffan igen
och väste fram anmärkningen: »Han kom just i rätta
ögonblicket! Jag var fylld till brädden med bittra tankar och
hade ingen att låta det gå ut över. Så uppfriskande det var!
Jag känner mig bättre nu.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
