Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»En dollar — ge dig en dollar? Jag har lust att strypa
dig! Var det ditt ärende hit? Ut med dig — och raska
på bara!»
Roxy drog sig sakta tillbaka emot dörren. Då hon
kommitt halvvägs, stannade hon och sade sorgset:
»Massa Tom, ja’ amma’ er när ni var liten å’ skötte om
er alldeles ensammen tills ni nästan var en ung herre, å’
nu ä’ ni ung å’ rik, å’ ja’ ä’ fattig å’ håller på å’ blir gammal,
å’ ja’ kom hit å’ trodde att ni skulle vilja hjälpa gamla
mamma en smula på de’ lilla stycke väg, som ä’ mellan
henne å’ graven, å’ — — —»
Tom tyckte ändå mindre om dessa tonfall än de
föregående, ty de började väcka ett slags genklang i hans
samvete; därför avbröt han henne med bestämdhet, fastän
utan elakhet, att han icke var i tillfälle att kunna hjälpa
henne och icke komme att göra det.
»Tänker ni aldrig hjälpa mej, massa Tom?»
»Nej! Gå nu er väg och besvära mig inte mera.»
Roxy höll sitt huvud nedböjt i en ödmjuk ställning.
Men nu flammade hennes forna oförrätter upp i hennes
bröst och började häftigt brinna. Hon lyfte långsamt på
huvudet, tills det hölls rakt, och på samma gång antog
hennes stora gestalt omedvetet en rakryggad och befallande
hållning, med all hennes gångna ungdoms majestät och behag
uttryckt däri. Hon lyfte sitt finger som för att stryka under
vad hon sade:
»Ni har talat. Ni har haft erat tillfälle, å’ ni har
trampat de’ under fotterna. Då ni får ett till ska’ ni fälla
på era knän å’ tigga om’et.»
En känsla av iskyla slöt sig kring Toms hjärta, han
visste ej varför, ty hän gjorde ej klart för sig, att dylika
ord från en så orimlig källa och så högtidligt uttalade
näppeligen kunde förfela en sådan inverkan. Emellertid
gjorde han vad som naturligt var; han svarade högmodigt
och hånfullt:
»Du skulle ge mig ett tillfälle — du! Kanske jag helst
borde falla på knä med detsamma? Men ifall jag nu
inte gör det — låt oss bara antaga det — vad kommer då
att hända, snälla du?»
»Jo, de’ här ä’ va’ som kommer att hända: Ja’ går till eran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
