Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den full av intresse, och det så att det kan komma ens
hjärta att brista. Det är som en säck med guld, som
förvandlats till gatsmuts och aska i mina händer. Den kunde
rädda mig och rädda mig så lätt, och likväl måste jag gå
under. Det är som att drunkna med ett livbälte inom
räckhåll. All otur kommer till mig och all tur till andra
människor — Pundhuvud-Wilson till exempel; till och med hans
bana har fått ett slags liten start till slut, och vad har han
gjort för att förtjäna det, det skulle jag just vilja veta!
Ja, han har öppnat sin egen väg, men är inte nöjd med
det, utan måste ovillkorligen stänga min. Det är en lumpen,
självisk värld, och jag önskar, att jag vore borta ur den.»
Han lät ljusskenet från ett ljus falla på slidans juveler, men
blixtarna och glansen hade intet behag för hans ögon; de
voro endast lika många sår för hans hjärta. »Jag vågar ej
säga Roxy någonting om det här», sade han; »hon är för
djärv. Hon skulle föreslå att bryta lös de här stenarna och
sälja dem, och sedan — å, hon skulle bli häktad och
stenarna spårade, och så — —» Tanken kom honom att
darra, och han gömde undan kniven, skälvande i hela
kroppen och kastande skygga blickar omkring sig, lik en
brottsling, som inbillar sig att hans anklagare redan är nära.
Skulle han försöka sova? Nej, sömn var ej att tänka
på; hans oro var alltför jäktande, alltför hjärtskärande. Han
måste hava någon att dela hans sorg. Han skulle bära sin
förtvivlan till Roxy.
Han hade hört flera avlägsna skott, men den sortens
ljud voro icke ovanliga, och de hade ej gjort något intryck
på honom. Han gick ut bakvägen och styrde kosan västerut.
Han gick förbi Wilsons hus och över den öppna planen, då
han plötsligt fick se flera gestalter nalkas Wilsons hus på
en väg genom de obebodda tomterna. Det var duellanterna,
som kommo tillbaka från striden; han tyckte sig igenkänna
dem, men som han inte hade någon håg för sällskap
med vita människor, hukade han sig ned bakom gärdesgården,
tills de kommit ur hans väg.
Roxy mådde förträffligt. Hon sade:
»Var va’ du, barn? Va’ inte du me’?»
»Med om vad?»
»I duellen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
