Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Va’ i all världen har de’ blivit av Essex’ blod i dej?
De’ ä’ va’ ja’ inte kan förstå. Å’ de’ ä’ inte bara Essex’
blod, som ä’ i dej — nej, för allt i världen, långt därifrån!
Min morfarsfarfarsfar var gamle kapten Smith, åv de’ finaste
blod som nå’nsin fanns i gamla Virginia, å’ hanses
farfarsfarmor eller någe så’nt långt tillbaka var Pocahontas,
indiandrottningen, å’ hennes man var en niggerkung utifrån Afrika
— å’ där ä’ du i alla fall, slinkande unnan en duell å’
vanärande hela din stamtavla som en usel vanboren hund!
Ja, de’ ä’ niggern i dej!»
Hon satte sig ned på sin ljuslåda och började drömma.
Tom störde henne ej; emellanåt saknade han försiktighet,
men icke i omständigheter av detta slag. Roxanas
häftighet lade sig så småningom, men långsamt, och till och med
när den tycktes alldeles flyktad, kunde den stundom bryta
ut igen så att säga i ett avlägset mullrande, i form av
avbrutna utrop. Ett av dessa var: »finns inte niggern nog
i’n te’ å’ synas på fingernaglarna, å’ för den saken behövs
väldigt lite’ — men de’ finns nog för å’ färga hanses själ.»
Efter en stund mumlade hon: »jojo, herrn, nog för å’
färga en hel hoper så’na». Slutligen upphörde hennes
tankspridda knotande alldeles, och hennes uppsyn klarnade — ett
välkommet tecken för Tom, som lärt sig förstå sig på hennes
lynne och visste, att hon nu var på tröskeln till gott lynne.
Han lade märke till att hon litet emellanåt omedvetet förde
handen till nässpetsen. Han såg närmare efter och sade:
»Men, mor, din nässpets är ju alldeles flådd. Hur gick
det till?»
Hon lät höra ett av dessa fulltoniga skratt, som Gud
förunnat i dess fullkomlighet endast åt de saliga änglarna i
himmelen och åt den piskade, brutne svarte slaven på jorden,
och sade:
»Måtte hin ta den duellen, ja’ va’ me’ i den själv.»
»Vad i all världen — var det en kula, som gjorde det?»
»Jo, herrn, de’ kan du slå vad om.»
»Nå, jag har då aldrig hört maken! Säg, hur hände det?»
»Hände seså här. Ja satt här å’ småsussade i mörkret,
å’ — pang! — kommer en kula, rakt där borta. Ja’ skuttar
i väg direkte te’ andra ändan åv huse’ för å’ få se va’ de’ var
å’ stannar vid de’ gamla fönstret åt Pundhuvud-Wilsons hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
