Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eftermiddagen, och hon stod på undre däck akter om
hjulhuset och blickade efter Tom genom en slöja av tårar, tills
han smällte samman med folkmassan och försvann; sedan
såg hon ej ut mera utan satt på en kabelrulle och grät tills
långt in på natten. Då hon till slut gick till sin snuskiga
mellandäckshytt mellan de skorrande maskinerna, var det
ej för att sova utan blott för att vänta på morgonen och sörja,
medan hon väntade.
De hade inbillat sig, att hon »ingenting skulle märka»
och tro, att hon färdades uppför floden! Hon! Hon hade
ju tillbragt många år ombord på dessa båtar. Vid
daggryningen steg hon upp och gick slött och satte sig på sin
kabelrulle igen. Hon passerade förbi mången bråte i floden, där
skummet kunde hava berättat henne en historia som kommit
hennes hjärta att brista, ty det visade en ström, som flöt i
samma riktning som båten gick, men hennes tankar voro på
annat håll, och hon märkte ingenting. Men slutligen kom
rytandet av skumvirveln kring en större och mera närbelägen
bråte än vanligt henne att vakna ur sin dvala, hon såg upp,
och hennes övade öga varsnade genast strömmens talande
riktning. Ett ögonblick dröjde hennes förstenade blickar
därvid. Så föll huvudet ned på hennes bröst, och hon sade:
»O, må den gode Herren Gud ha barmhärtighet me’ mej,
stackars syndiga människa — ja’ ä’ såld nedåt
floden!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
