Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
osammanhängande svammel, än uttömmande sig i jämmerliga
självanklagelser, än i lika jämmerliga försök att förklara och
förringa sitt brott; därpå satte hon sig och tog av hatten,
varvid hennes okammade, långa, bruna hårmassor tumlade
ned över hennes axlar.
»De’ ä’ inte ditt fel, att de’ inte ä’ grått», sade hon sorgset
och såg på håret.
»Jag vet det, jag vet det. Jag är en skurk. Men jag
svär, att jag menade väl. Det var ett misstag, naturligtvis,
men jag trodde att det skulle bli bra, det trodde jag
verkligen.»
Roxy började sakta gråta, och nu började ord finna
sin väg fram mellan hennes snyftningar. De kommo snarare
klagande än vredgat.
»Sälja en neråt floden — neråt floden! — å’ säja,
att ’an menar väl! Ja’ skulle inte behandla en hund på
de’ vise’! Ja’ ä’ alldeles nedbruten å’ utsläpad nu, å’ de’
ä’ väl därför ja’ inte kan sjunga ut som förr, när ja’ blev
bedragen å’ trampad på å’ misshandlad. Ja’ vet inte — men
kanske ä’ de’ så. I alla fall har ja’ gått igenom så mycke’,
att de’ faller sej naturligare för mej att sörja än å’ gräla.»
Dessa ord borde ha rört Tom Driscoll, men om de
gjorde det, så utplånades det intrycket av ett starkare — ett,
som tog bort den tryckande känslan av fruktan, som låg över
honom, och gav hans förkrossade ande ny spänstighet och
fyllde hela hans lilla själ med en djup känsla av lättnad.
Men han höll sig försiktigt tyst och vågade ingen
invändning. En stund sade ingendera något, och intet annat ljud
hördes än regnets slag mot rutan, vindens suckan och klagan
och då och då en snyftning från Roxana. Det blev längre
och längre mellan snyftningarna, och slutligen upphörde de.
Då började flyktingen tala igen:
»Skruva ner ljuset litet. Mera. Ändå mera. En som
ä’ jagad tycker inte om ljus. Se så — nu ä’ de’ nog. Ja’
kan se var du ä’, å’ de’ ä’ tillräckligt. Ja’ ska’ berätta dej
något å’ göra de’ så kort ja’ kan, å’ se’n ska’ ja’ säja dej,
va’ du ska’ göra. Karlen som köpte mej ä’ ingen elak
man, han ä’ bra nog för å’ vara plantageägare, å’ om han
fått ha de’ som han ville, skulle ja’ ha’ varit husjungfru
i hanses familj å’ haft de’ bra, men hanses hustru var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
