Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men den envise gamle mannen kunde ej förmås att ändra
ståndpunkt.
Wilson återvände till sin huvudman och redogjorde för
misslyckandet av uppdraget. Luigi blev utom sig och
frågade, hur det kunde komma sig att den gamle herrn, som
ingalunda var inskränkt, kunde hålla sin pjalt till brorsons
utsago och slutsatser för att vara av mera värde än Wilsons.
Men Wilson skrattade och sade:
»Det är mycket enkelt; det är lätt att förklara. Jag är
inte hans docka — hans baby — hans förblindelse, men
hans brorson är det. Domaren och hans bortgångna hustru
hade inga barn. Domaren och hans hustru voro över
medelåldern, då denna skatt föll i skötet på dem. Man måste taga
hänsyn till en fadersinstinkt, som fått hungra i tjugufem eller
trettio år. Den är utsvulten, den är vansinnig av hunger efter
den tiden och låter sig fullkomligt tillfredsställas av vad helst
som dyker upp; dess smak har krymt bort, den kan ej
skilja mellan guld och mässing. Om ett ungt par får en djävul
född åt sig, skall det med tiden komma att i någon mån
förstå att det är en djävul; men en djävul, som adopteras
av ett gammalt par, är en ängel för dem och kommer alltjämt
att vara det, hur han än bär sig åt. Tom är denne gamle
mans ängel; han är förblindad av honom. Tom kan intala
honom saker, som ingen annan skulle kunna — icke vad
som helst, det menar jag inte, men en hel del — särskilt
saker av en kategori: saker som skapa eller förgöra
personliga tycken eller fördomar i den gamle mannens sinne.
Gubben tyckte om er bägge två. Tom fattade hat till er.
Det var tillräckligt; det omvände genast den gamle. Den
äldsta och starkaste vänskap måste gå under, om en av
dessa sent adopterade älsklingar kastar en sten på dem.»
»Det är en underlig filosofi», sade Luigi.
»Det är inte någon filosofi alls — det är ett faktum. Och
det ligger något rörande och vackert i det också. Jag tror
knappt, att det kan finnas något mera rörande än att se något
av dessa stackars gamla barnlösa par taga ett menageri av
gnällande små knärackor till sina hjärtevänner och sedan
öka ut det med några svärande och sladdrande papegojor,
och så ett hundratal skrikande sångfåglar och till slut ett par
snuskiga marsvin eller kaniner och ett harem av kattor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
