Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nätet af en förrädisk politiks intriger, vi förutse
det ögonblick, då han skall störta i afgrunden —
blott han sjelf ser, märker ingenting. Hjelten,
liksom skalden och konstnären, ilar sorglös sin lysande
bana fram, obekymrad om de hinder som ligga för
hans fot; hans blick är stadigt fäst vid den stjerna,
som från ärans höjder vinkar honom. Hans fall
väcker derför vårt lifligaste deltagande, på samma
gång vår beundran för honom i detta ögonblick är
störst, emedan ödet blott kunde krossa, men ej böja
honom. Härigenom blir katastrofen sannt tragisk.
Detta moment har ock en beslägtad ande firat
med en storartad apotheos i toner, som endast voro
Beethoven gifna: en praktfull segersymfoni
betecknar hjejtens sista steg.
Men midt uti denna verld af heroism, strider
och försåt uppspirar ett bland de älskligaste
motiver som gifvas, och hvilket genom det hela sprider
sitt ljufva doft — Clara och hennes kärlek till
Egmont. Hon är ej något förfinadt väsende, hennes
språk är ej denna ädla lyrik, hvarmed en Thekla,
en Johanna hänföra oss, hon är ej ens ett idylliskt
barn af landtbygden — hon tillhör
småborgerlig-hetens trånga sfer, hennes uttryckssätt, hennes hela
väsende bär pregeln deraf, och skalden har
ingenting förskönat. Dertil 1 kommer ock hennes
illegitima förhållande till Egmont. Och likväl är denna
bild en af de mest rena och poetiskt sköna som någon
skald frambragt! det är det ideala innehållet som i all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
