Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lar hon mellan den blyga qvinligheten ocli den ener-
giska handling, som ögonblicket påkallar. Uti den
rena låga som lifvar henne, finner hon en säker
ledstjerna som ej låter henne irra, och nu upp-
stämmer hon denna rörande bön (larghettosatsen i
duon, måhända det ädlaste som fiutit ur Meyerbeers
penna), som afhöljer det qvinliga hjertats heligaste
inre, och derefter möter hon stormen med darrande,
men oförvillade fjät och bjuder ödet en öppen panna.
Förträffligt betonar m:ll H. dessa skiftningar i lika
sann som skön blandning och vexling; skulle här
vara något att önska, sä vore det ännu ett visst
drag af pietet i den anförda satsen: här bör endast,
rada klarhet och frid.
Fjerde akten visar oss Valentine fulländad, i
harmoni med sig sjelf; hon darrar ej mer. Med
lugn uppmärksamhet följer hon afgrundsintrigens
trådar och beundrar med glad öfverraskning Nevers’
ridderlighet, ehuru den icke kan rädda henne. Annu
hoppas hon dock kunna rädda Raoul, men hennes
brinnande böner stranda mot hans trohet för sina
bröder. Dä bortkastar hon alla betänkligheter, och
genom den beslöjande qvinliga blygheten frambryter
nu för första gången hennes kärlek i sin fulla prakt
och styrka. Men ödet drager med starkare arm
Raoul till en annan väg. Valentines sista förtvif-
lade strid framkallar hos konstnärinnan inspirerade
momenter, som med elektrisk kraft verka på åhö-
raren; hennes »nej» äro af en hjertslitande klang.
Den sista kraften är uttömd; anblicken af mord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
