Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synnerhet i Berlin, der han 1864 spelade i 23 kon-
serter a rad och två gånger vid hofvet. Berlioz
yttrade om honom i Journal des Débats: »hans ro-
manser, dessa graciösa miniaturer, med hvilka han
uppnådde den största effekt och hänförde sina ahö-
rare, voro for parisarne något alldeles nytt, och
nästan hvarje pjes måste han repetera. Oöfver-
träffligt spelade han Mozarts »Larghetto»; utan alla
biljud af trä eller sträng tonade den ädla, silfver-
klara sången från hans violin, såsom från den oför-
gätliga madame Malibrans organ».
II.
Violinen har, likasom rösten, en dubbel egen-
skap: förmågan af sång och af bravur. Den förra
är sjelfva ädelstenen, den senare dess infattning;
den förra representerar poesien, det celesta, den
senare tekniken, det materiel lare elementet. I Co-
rellis hand var violinen ännu hufvudsakligen ett
organ för den ljufva italienska sången; sedermera
kommo de breda stolta passagerna med sin ädla
stil, och spredo en i*ik färgglans öfver melodien;
bada elementerna lyfte hvarandra och stodo i ett
harmoniskt skönt inbördes förhållande. Detta var
violinspelets gyllene tid i musikalisk mening. Men
derpå följde koloraturepoken — tillika restaura-
tionens och reaktionens slappa period: 1820-talet.
Sången Hydde från rösten, frän instrumenterna, me-
lodien upplöstes uti glitterverk, och bravuren intog
den plats der sången herrskat. Da inträdde mirak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
