Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På steppen - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
ti stEPrtN.
Jegoruschka fick se ett par svarta ögonbryn, ett
par stora, bruna ögon, två mjuka, fina kinder helt
nära intill sig; från groparna i kinderna strömmade
leendet ut öfver hela ansiktet, liksom strålarna från
solen.
»Hvems är den lilla, vackra pojken?» frågade
damen. »Kasimir Michailovitsch, se en sådan liten
skönhet! Herre Gud, han sofver ju! Lilla
älskling! ...»
Damen kysste honom på båda kinderna, och
han smålog, slöt ögonen och trodde att han sof.
Dörren knarrade och brådskande steg hördes: det
var någon, som kom in och strax gick ut igen.
»Jegoruschka! Jegoruschka!» hörde han ett par
grofva röster ropa. »Kom, vi skola resa nu!»
Någon, troligen Deniska, ställde ned Jegoruschka
på golfvet, tog honom på armen och bar ut honom;
han öppnade ögonen till hälften och såg ännu en
gång den vackra, svartklädda damen, som hade kysst
honom. Hon stod midt i rummet och såg på när
man bar ut honom, smålog och nickade vänligt. När
han kom till dörren, fick han se en vacker, ståtlig
herre. Kanske det var damens följeslagare.
»Tprr!» ljöd det ut ifrån gården.
Vid trappan stod en fin, präktig kalesch,
förspänd med ett par svarta hästar. På kuskbocken
satt en livréklädd betjänt med en lång piska i handen.
Endast Salomon följde de resande ut. Öfver hans
ansikte hvilade ett spändt uttryck af återhållen
skrattlust; det såg ut som om han med största otålighet
väntade på att de resande skulle ge sig af, så att
han riktigt fick skratta ut dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
