- Project Runeberg -  Musjikerna med flera berättelser /
134

(1897) [MARC] Author: Anton Tjechov Translator: Elin Schosty
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På steppen - 6

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

134

l’ä steppen.

steg från elden stod ett lutande träkors ute på slätten
strax invid vägen. Innan elden blifvit tänd kunde
man se längre bort, och då hade Jegoruschka
upptäckt att det stod ett alldeles likadant gammalt
träkors på andra sidan om vägen.

När Kirjocha och Vasja kommit tillbaka öste de
kitteln full med vatten och ställde den öfver elden.
Stepka hade med släfven i hand återtagit sin plats
i röken vid elden och såg tankfullt ned i vattnet,
medan han väntade att det skulle börja sjuda.
Pantelei och Emeljan sutto tysta bredvid hvarandra och
tycktes fundera på någonting. Dymoff låg på magen
med hufvudet lutadt mot handen och blickade in i
elden; Stepkas skugga gled fram och tillbaka öfver
honom så att hans vackra ansikte än höljdes af
mörker, än belystes af eldskenet. Kirjocha och Vasja
ströfvade omkring och samlade ihop gräs till bränsle.
Jegoruschka stod bredvid Pantelei med händerna i
fickorna och såg på hur elden förtärde gräset.

Alla sutto tysta och tankfulla och kastade då
och då en blick på korset, öfver hvilket det röda
eldskenet lekte. Det hvilar något vemodsfullt, något
i högsta grad stämningsfullt öfver en ensam graf...
Det är sa tyst och stilla .. . man känner ej den döde,
som hvilar under korset, men man känner att hans
ande är närvarande. Ar den dödes själ lycklig här
ute på steppen? Grips hon ej af sorg och längtan
under månljusa nätter? Steppen kring grafven
förefaller dyster och sorgsen, det hvilar något
vemods-fullt öfver gräset, och syrsornas sång hörs så
klagande. Ingen resande försummar att bedja en bön
för den ensamma själen och att låtø blicken hvila på
grafven tills den försvunnit i fjärran, dold af töcknet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:34:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/musjiker/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free