Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
ETT OBOTLIGT ONDT.
hjärtat började bulta kraftigt som en hammare: tack,
tu, tack, tu!
»Låt oss gå härifrån!» sade han och grep artisten
i armen.
»Vänta, vi skola sluta dansa först!»
Medan Vasiljeff väntade på artisten och
medicinaren, vände han sig mot orkestern för att slippa
se kvinnorna. En vacker gubbe med glasögon —
mycket lik marskalk Bazaine — spelade piano, och
en ung man med blondt skägg, klädd efter sista
modet, spelade fiol. Hos den unge mannen fanns
intet, som vittnade om nöd och lidanden, han såg
icke heller dum ut, utan det var tvärtom något
ungdomsfriskt, lifligt och intelligent i hans ansikte. Han
var dyrbart och smakfullt klädd och spelade med
känsla. Hur hade han och den vackre,
vördnadsvärde gubben kommit hit? Hur kunde de sitta här
utan att blygas? Hvad intryck gjorde väl kvinnorna
på dem?
Om de, som spelade, varit trasiga, betryckta,
hungriga eller druckna människor med slöa, tärda
ansikten, då skulle deras närvaro på detta ställe
varit förklarlig. Men som det nu var, föreföll det
Vasiljeff alldeles obegripligt. Han kom ihåg
berättelser, som han läst, där fallna kvinnor skildrats som
ångerfulla varelser, medvetna om sin synd och skam,
men mellan dessa och dem han nu såg, kunde han
ej finna någon likhet. Let föreföll honom som om
de ej voro fallna kvinnor, utan tillhörde ett alldeles
särskildt släkte, som var honom främmande, som han
ej kunde förstå; om han förr skulle ha sett sådana
varelser framställda på scenen eller skildrade i böcker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
