Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lik vår. Hos Hebräerna voro
skalden och sångaren förenade i en
person. De instrumenter hvarmed de
beledsagade sin sång, voro Harpan,
Cittran, Trumpeten, Pukan etc. Under
konungarna David och Salomo stod
deras Musik på sin höjdpunkt. Icke
heller af Hebräernas Musik hafva några
prof blifvit förvarade åt oss. Hos
Grekerna måste musiken, såsom
sjelfständig konstprodukt betraktad, stå efter
for den höga utbildning de andra
Konsterna togo i anspråk. Deras myther
beteckna än Apollo, än Hermes, än
Athene, än Pan som denna Konsts
uppfinnare. Sin tidigaste utbildning erhöll
musiken uti Lydien och Mindre Asien;
hon begagnades der såsom botemedel mot
själssjukdom och äfven mot kroppsligt
lidande. Med frihetens förfall sjönk
äfven Grekernas tonkonst. Romarne
erhöllo sin, vid Offren brukliga,
musik sannolikt från Etruskerna; sin mera
utbildade instrumentalmusik fingo de
dock först senare (omkring 186 f. Chr.)
från Grekerna. Företrädesvis utbildade
sig hos dem krigsmusiken. På
theatern beledsagades sången af flöjten.
Till nottecken begagnade de sina
bokstäfver. Deras vanliga instrumenter
voro flöjten, pukan, och det krökta
hornet, lyran, cymbalen, sistrum etc.
Med cristendomens inträdande börjar en
ny aera i tonkonsten, gynnad och
betingad af denna religions väsende och
form. Så vetenskapligt tonkonsten ock till
Christi ankomst var utbildad, befann
hon sig, så vidt vi tro oss veta, ur
synpunkten af sjelfständig Konst, på
en ganska låg culturpunkt.
Harmonien var alldeles okänd, och melodien
var torr och själlös. Plinius d. y.
omnämner låfsånger, dem de äldsta
Christna vid sina sammankomster afsjöngo,
och hvilkas melodier stammade från
Hedniska folkslags offersånger. Då den
afsky, hvarmed de första kyrkofäderna
betraktade Hedningarnas afgudatjenst,
föranledde dem, att anordna sin cultus
så mycket som möjligt afvikande från
deras, uppfunno de och fastställde för
sin gudstjenst bestämda sånger (Jfr.
Ambrosius och Kyrkomusik). Det
var förnämligast i Italien tonkonsten
först uppblomstrade, och derifrån hon
utbredde sig till öfriga länder. Carl
den Store och Alfred den Store likasom
Frans I och Henrik IV voro
tonkonstens synnerliga gynnare. Ehuru
troubadurerna i södra Frankrike genom sina
omtyckta romancer väckte hågen för
denna musikstil, faststod dock ännu
den kyrliga musiken som den
förnämsta, och i denna stil verkade med
framgång Italiens, Flanderns, Tysklands, och
Frankrikes tonsättare. Då i den
herrskande kyrkan såväl orden som
melodien voro en gång för alla fastställda,
så följde deraf, att det musikaliska
studiet företrädesvis nedlades på det
harmoniska elementet, hvarigenom den
contrapunkterade stilen naturligtvis blef
den förherrskande. Vid reformationens
tid började en friare bearbetning af de
stränga formerna. Luther blef stiftare
af den protestantiska kyrkosången.
Nederländska skolan uppträdde redan
i 14:de seklet med utmärkta theoretici,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
