Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För mycket guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
dokumentet. För hvarje gång han gjorde det blänkte
och försvann ömsom en underbar gyllne syn för Ans
Handersons ögon. När den dyrbara underskriften
slutligen hade kommit tilfl stånd och summan var utbetald,
drog svensken en djup suck, ramlade under bordet
och somnade. Där låg han sedan och drömde eviga
drömmar ända till morgonen.
Men dagen var kylig och grå. Han kände sig
ruskig. Det första han gjorde var att omedvetet och
automatiskt känna efter sin pung. Det förfärade
honom att den var så lätt. Minnet af nattens
händelser grydde långsamt i hans hjärna. Så stördes han
af grofva röster. Han slog upp ögonen och tittade
fram under bordet. Ett par morgonkrya män — eller
rättare ett par som hade varit ute på färdväg hela
natten — voro inbegripna i ett samtal om Eldorado
Creeks absoluta och föraktliga värdelöshet. Ans
Han-derson blef rädd, körde ner handen i sin ficka och
fick tag i köpehandlingen på 24 Eldorado.
Tio minuter därefter väcktes Hootchinoo Bill och
Kink Mitchell, där de lågo insvepta i sina filtar, af en
svensk med vildt stirrande ögon, som försökte påtvinga
dem ett handskrifvet och mycket suddigt dokument.
»Jag tänker att jag tar igen mina pengar»,
sludd-rade han, »jag tänker att jag tar igen mina pengar.»
- Han hade tårar i ögonen och i strupen. De runnö
utför hans kinder, medan han föll på knä framför de
bägge andra och tiggde och bad. Men Bill och Kink
skrattade icke åt honom. De kunde ha varit mera
hårdhjärtade än de voro.
»Första gången jag nå’nsin har hört en karl lipa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
