Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lit-lits giftermål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
»Nej, nej», afbröt kommisionären. »Det är en
hustru jag behöfver. Jag har funderat mycket på den
saken, och så kom jag just nu att tänka på, att ni
kanske känner till någon som kunde vara lämplig för
mig.»
Snettishane såg intresserad ut, och så vände
kommissionären om ett par steg, för att helt händelsevis
och nonchalant stanna och diskutera detta nya tillfälliga
ämne.
»Kattou?» föreslog Snettishane.
»Hon har bara ett öga», invände Fox.
»Laska?»
»Hon är hjulbent. Er största hund, Kips, skulle
ledigt kunna hoppa mellan hennes knän då hon står.»
»Senatee?» fortsatte den ogenomtränglige
Snettishane. !
Men nu låtsade John Fox bli förargad och
utbrast: »Hvad är det för galenskaper? Är jag en
gammal man, eftersom du vill gifta mig med gummor?
Är jag tandlös? Halt? Eller blind? Eller är jag så
fattig, att ingen klarögd flicka kan se på mig med
välbehag? Kom ihåg, jag är ju kommissionären, jag är
både rik och förnäm, en mäktig man i landet, och mina
ord komma män att darra och lyda!»
Snettishane kände sig mycket belåten, ehuru hans
sfinxlika ansikte icke förändrade en min. Han hade
kommissionären på kroken och förmådde honom att
tala först. Snettishane var en så osammansatt natur,
att han icke hade rum för mer än en enda idé i
sänder, men han kunde fullfölja denna idé längre än John
Fox. Ty hur enkelt konstruerad John Fox än var, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
